Min son kan inte prata.
Han kan inte berätta vad som hänt honom under en dag från mig.
I måndags kom han hem med en blåslagen tånagel!
Jag kan inte fråga min son,
"Vad har du gjort?"
"Vad har hänt?"
"Var hände detta?"
Jag har pratat med skolan, kortidsboendet och taxin.
INGEN VET!!!???
INGEN har uppmärksammat om han gråtit, varit väldigt ledsen eller skrikigt!?
Han är ett högljutt barn.
Han skriker till ibland.
Han gör ljud.
MEN....???
Har hela dagen suttit på Akuten eftersom hela tån har svullnat upp.
Suttit förresten....
Eftersom sjukhus är det värsta han vet har jag travat...gått...
Upp och ner i korridorerna...
In och ut på toaletterna....
Öppnat dörrar...
GÅTT....
Vandrat...
I tre timmar... oavbrutet...
Tyvärr fanns det inte mycket att göra.
Sjukvården har varit underbara..
De tror att den är bruten..
Min stackars son har förmodligen en bruten tå.
Om man tänker efter...
Vad kan få en tå att gå av?
Någon smäller igen en dörr på tån...
MED FULL KRAFT!!!!!
Då jag pratat med både skola och korttidsboendet.
Han var inte skadad på korttidsboendet...
Men då han kom på måndagmorgon till skolan...
Haltade han!!!!!
Jag har pratat med taxin.
De säger att inget hände..
Men något måste ju ha hänt mellan det att han lämnade korttidsboendet och kom fram till skolan.
Det enda han gjorde då var att åka taxi.
Och efter resan har han en förmodad bruten tå,
en nagel som är blå,
och fruktansvärt ONT!!!!!!
Men ingen vet.
Ingen vet varför den är blå.
Han vet..
Men han kan inte berätta för mig.
Jag hoppas att den person som vet... mer än min skadade son..
Jag hoppas att du inser hur ont han har.
Jag önskar att du kunde erkänna.
För jag tvivlar på att han inte skulle ha skrikigt till..
Jag tvivlar på att du inte hört.
Jag anklagar ingen.
Men om du någonsin haft en bruten tå, en blå nagel..
Tänk dig in i att du aldrig kunnat säga till någon vad det var som hände.
Tänk dig in i att du inte kunnat berätta för din mamma eller partner.
Tänk dig in i att du istället bara suttit där med en fruktansvärd smärta!
Att ha ett handikappat barn är fruktansvärt..
Inte bara för allt som han inte klarar,
inte bara för allt han inte kommer att kunna göra..
Inte bara för att han inte kan prata..
Utan för att jag måste lämna honom.
Jag måste skicka iväg honom ur min säkerhet.
Han gör sig illa då jag är med också.
Men då vet jag åtminstone vad han gjort.
Då kan jag berätta det för sjukvården.
Istället för att stå där och skämmas..
"Vad har hänt?"
Kan tyvärr inte svara på det..