Hur hittar man kraften??

Jag sitter här och funderar över min sons skola!

Han har, mot min vilja, flyttats från den vanliga särskola han går på till en lägenhet i ett bostadsområde.
På andra våningen sitter han och har "skola".
Det finns inget staket runt hans uteplats,
det går två vägar runt huset, den ena är tung trafikerad,
det finns en liten men tillräckligt stor bäck en bit ifrån.

Detta är vad skolan tycker är en bra skola för min son.

I förra veckan ringde telefonen och det var en av lärarna, en av de två som han har med sig,
och berättade att Lucas hade klämt sig i en av dörrarna och att han skadat foten.
På honom lät det inte så allvarligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Jag väntade på sonen och då han kom var det första han sa : "ojoj..ajaj.. ont"
Vi tog av honom strumpan och där var den stackars tån.
Alldeles blodig, utan ett endaste litet plåster och strumpan var blodig.
Det var ett ordentligt sår som han fått.
Inte ens då, kan de förstå att han inte är säker i denna lägenhet.
Han fick inte ens ett plåster...

Stackarn sitter där i en ensam lägenhet och har bara två lärare till sällskap.
Han får träffa de andra barnen en gång i veckan på innegympan.
EN GÅNG!!!!!
Men de anser att detta är bra för min son.

Ingen social träning,
ingen utemiljö som är anpassad för honom
och utan andra barn att härma..
ENSAM.

Jag har försökt att få lärarna att förstå,
jag har försökt att få rektorn att förstå,
men det enda de säger är att det är rektorn som bestämmer..
Det är inte mitt beslut.

Nej, det är verkligen inte mitt beslut att socialt isolera en människa.
Nej...
Det skulle jag inte önska min värsta fiende ens.

Det är sånt de sysslade med då de satte alla speciella barn på ett ställe..
De fick växa upp där med starka mediciner..
Men samtidigt är detta värre..
För han är helt ensam.

Hur hittar jag då kraften att gå vidare och fortsätta att kämpa?
Enkelt..
Det är min son.
Mitt kött och blod..
För honom gör jag allt,
för mina barn.

För att han ska ha ett liv där han utmanas och lär sig saker.
För att hans liv ska vara så nära "normalt" som jag bara kan ge honom.
För att jag älskar honom och vill hans bästa!