Kärlek..

Från början hade jag alltid så många känslor,
jag älskade med hela mitt hjärta.
Lätt och fort blev jag förälskad.
Kanske lite för lätt men alltid med rätt känslor.

Kanske är det åldern men det tror jag inte.
Jag tror att de dagarna med lätt och snabb förälskelse är förbi.
För jag känner inte på samma sätt längre.

Jag kan bara tänka,
vad händer om..
Hur mår jag då..
Är det värt det... ?

och nä.
Det är inte värt det.

Givetvis vill jag bli förälskad igen,
hitta kärleken och känna de där fjärilarna i magen.
Jag skulle vilja det.

Men nä,
det är inte värt den smärta som alltid kommer efter.

Jag vet att han gjort mig mer smärta än vad han själv tror.
Han kanske kan vara lycklig och kär igen,
men jag har förlorat de känslorna och det var han som tog dem.

Rädslan över att bli sårad är större än önskan att bli förälskad igen.
Så jag lever ensam för det är så mycket säkrare.
Jag vet att jag kanske blir en konstig människa men det handlar om vad man är villig att ge upp.
Och jag vill inte ge upp något och jag vill inte känna den smärtan igen.

Jag vill bara hitta tillbaka till den jag en gång var,
men hon är borta.
Den där kvinnan som lätt blev förälskad och som älskade.


Annars är livet exakt som jag vill ha det.
Inga onödiga så kallade vänner som bara stöttar då de själva vinner något.
Bara jag, mina barn och min mamma.
Huset och trädgården behöver all min tanke nu så jag kommer nog att ta ett litet avbrott från den här bloggen.
Jag har inte tid och inte heller energin till att lägga här längre och ibland funderar jag men det bästa just nu är nog att bara låta den vila tills dess jag förhoppningsvis får tillbaka orden.

Stora kramar till er som läser min blogg.
Hoppas att sommaren blir underbar för er och att ni njuter av värmen och allt annat som ni tar er för.
Jag ska försöka att se framåt.

Kramar