Gott nytt år....

Sitter här och funderar på nyår..
Så många år tillbaka minns jag.
Jag minns första nyåret utan mamma, som ung och vild..
Eller i alla fall ung.
Hur vi hade bestämt vad vi skulle äta, jag och  mina vänner.
Så minns jag en annan nyårsdag.
Hur jag kom hem till hans lägenhet och han satt där i mörkret.
Sur och vresig.
En annan man, som stormade ut på dagen.
Varför minns jag inte i dag.
Men jag minns att vi inte var tillsammans den kvällen.
Första nyåret i ett annat hus, hur jag tänkte tillbaka på min far som just det gångna året hade gått bort.
Hur han då blev sur på mig för att jag inte var glad.
Det året ringde jag till min mormor.
Önskade henne ett gott nytt år.
Älskade mormor.

Första året här.
Lagade kalkon och festade med min vän.
Vi sjöng och hade kul.
Hur vi pratade med T. och hans barn.
Förra året.
Med barnen framför laptopen.
Hur hans flicka och min flicka spelade spel över nätet.
Jag  minns stoltheten och glädjen jag kände över att de kom så bra överens.

Jag trodde att livet skulle se annorlunda ut denna nyårskväll.
Trodde att vi kanske just träffats eller att vi var på väg till varandra.
Tänk hur fort livet kan ändras.

I år.
Jag och sonen.
Han har varit dålig ett tag så det blir en lugn kväll.
Men det gör inget.
Känns som ett bra avslut på detta år.
Jag undrar hur nästa år ser ut?
Det kommer en sommar då jag inte åker till honom.
Det kommer en höst då jag och barnen krattar löv.
Det blir vinter igen.
Hur har livet då förändras?

Så jag försöker att vara här och nu.
Försöker glädjas åt det jag har.
Inte se bakåt, inte se för långt fram...
Det är svårt..
Jag har så lätt för att minnas,
hela tiden plocka fram dessa minnen av glädje och sorg som finns där.
Nästa år kanske jag sitter här och funderar på något annat.

Jag hoppas att jag lagt dessa minnen till vila.
Att jag kan hitta annat som är stabilt och lyckligt.
Att jag glömt hjärtsorgen som jag nu bär på.
De minnen jag värderar så högt kanske då, bara känns vemodiga?

Vad ska ni göra?
Vad ni än gör, var lyckliga.
Var rädda om fingrar och ögon om ni ska smälla smällare.
Allt för många olyckor sker en dag som denna.
Var glada för att ni har varandra.
Lägg alla bråk åt sidan och LE.
Som min far sa, Le och var glad att det inte var värre..
och jag log och det blev värre!
Kära pappa,
Jag ler nu.

Många Gott nytt år önskningar skickar jag ut.
Många kramar

Funderingar om Autism

Idag var jag och sonen till affären.
Han tycker inte om att gå i affär, inte att stå i kö eller att människor tittar på honom.
Vad han har för fobier eller rädslor att slåss mot vet jag inte..
han kan inte berätta dem för mig!

Vi går där, hans lilla hand i min, och jag kämpar med att hålla honom borta från människor runt mig och samtidigt hitta det vi behöver.
I vanliga fall kan jag handla då han inte är hemma.
Men skolorna har lov och jag tror att han kommer att bli förkyld snart.
Så jag ville ha hem det jag behöver för en period av innesittande.

Då vi kom in i affären var det en man som ställde sig och tittade på Lucas.
Han stod för nära och i sista sekund hindrade jag Lucas så sparken som han måttade mot mannen bara tog i luften!
Mannen får ett utbrott och börjar högt och ljudligt skrika på  mig att jag måste se till att min son blir uppfostrad.
Att jag sedan sa förlåt och förklarade hade ingen betydelse för honom.
Han ansåg att jag skulle hålla mig inne om jag inte kunde kontrollera min son!

Då börjar man att fundera.
På min mormors tid var det normalt att hålla dessa handikappade inlåsta, bortgömda och gärna bortglömda.
De fanns inte.
De var en skamlig hemlighet.
Kanske tyckte mannen i affären att det var bättre förr?
Han gick efter oss i hela affären och hade nog hört Lucas prata om att han ville ha glass.
Så där stod han och vägrade att flytta på sig då vi kom, trots att jag bad honom att flytta sig så att vi kunde komma åt.

Ibland funderar jag på Autism.
Det syns inte.
Min son, min vackra brunögda son, ser så normal ut..
Människor tror säkert att han bara är ouppfostrad.
Men då han öppnar munnen så märks det.
Tror inte att människor kan förstå hur en pojke som ser "normal" ut kan vara annat än ouppfostrad.
Inte tänker de på alla problem jag har med att försöka få honom att fixa saker som andra.
De har ingen aning om vad vi kämpar med..
De skulle nog helst se att vi höll oss gömda för dem.
Så de slapp mötas av sånt som de tycker är lite ovanligt och kanske skrämmande!

Jag önskar att 2013 blir ett bättre år för våra handikappade.
Att människor i omvärlden inser att vi inte vill eller kan hålla oss gömda..
Vi  vill inte glömmas bort!
Autism finns.
Barn föds med det,
barn får diagnos varje dag.

Kramar 

Sista helgen på detta år....

Ett år har snart gått.
Mycket har hänt.
Många vackra minnen har jag fått,
har sett så många vackra saker.
Många tårar har jag gråtit.
Smärtan i mig har inte helt försvunnit.
Ibland skär den genom mig.
Men jag vet att snart är detta år slut.
Jag kan lägga detta bakom mig och se fram mot ett helt nytt år.
Jag ska fylla detta år med nya minnen,
säkerligen kommer jag att skratta och gråta även under detta år.
För det är ju livet, inte bara dagar som går.

Jag har börjat måla lite smått igen.
Upptäckt att rosor är otroliga att måla.
Här kommer den sista tavlan jag gjort.
Hoppas att ert år har varit fylld av tårar och skratt,
av lyckliga dagar och inte för många mörka dagar.
Jag önskar er ett härligt nytt år,
med många glada dagar.
Kramisar till er där ute.

Äntligen går vi mot ljusare tider...

Dagarna blir lite längre..
Det är ljusare ute.
Och jag njuter!!
Barnen är hemma och jag inser vad som är viktigt i mitt liv.
Barnen, vänner och familj..
Allt annat kan vänta.
Kanske någon dag hittar jag en man som vill göra allt det där som jag vill göra med någon.
Kanske inte..
Och kanske spelar det ingen större roll.
Jag har egentligen inte tid för någon annan än mina barn, livet här, och mina vänner.
De är de enda som ska spela någon roll nu.

Jag har börjat tänka på en resa till södra Sverige.
Till de bästa vänner jag har.
Till våren eller något.
Det skulle vara underbart att ha något att se fram mot.
Att veta att jag kommer att göra något för mig själv.
Det skulle vara helt underbart!

Men i dagsläget är det spisen som behöver tid och engagemang från mig.
Den dumma saken har slutat att funka..
Återkommer säkert till detta!

Kram på er där ute!

Tiden läker alla sår??

Vad är meningen med att älska?
Man ger hela sin själ till någon.
Man anpassar livet till den man älskar.
Saker som JAG försvinner till VI.

Jag har älskat så många gånger i mitt liv.
Alltid trott på den jag älskat.
Vissa gånger har det straffat sig..
Min tillit har blivit utnyttjad.
Men jag har rest mig igen.
Sökt nya erfarenheter och gått vidare.

Jag trodde denna gång.
Mer än jag gjort på väldigt länge.
Trodde på framtiden och att allt skulle lösa sig..
Det måste det för VI älskade ju.
Visst fanns det hinder och svårigheter men jag trodde på honom.

Nu sitter jag här igen.
Huset känns tomt.
Livet går vidare men den framtid jag trodde på,
finns inte längre.

Tänk genom ett enda ord ändrar någon ett helt liv.
Jag kommer alltid att undra.. fundera på hur det kunde sett ut.

Barnen, vänner och familj.
Det är vad som får mig att resa mig igen.
Kärlek, fast på ett annat sätt.

Tiden går och det är möjligt att jag lär mig att älska igen.
Men just nu behöver jag tid.
Det är den som läker alla sår.
Inte över en natt och inte glömmer man bort känslan heller.
Att börja om känns som ett berg för högt och stort för att klättra på nu.

Tiden läker alla sår.

Kram till er där ute!

Jag överlever!
Jag går vidare!
Jag uppskattar mina vänner, min familj och allt jag har runt mig.
Tänk att jag under ett par veckor glömde bort hur bra jag har det!?
Detta blogg inlägg är till er!

Ni som är runt mig och som har stått ut under denna tid.
TACK!
Tack för att ni har förstått och stöttat!
Tack för att ni visar mig att jag inte är ensam.
Ni har varit helt underbara och jag älskar er så mycket.
Om jag kunde skulle jag ge er alla stora varma kramar,
men vissa av er är långt borta.
I mina tankar skickar jag kramar till er.
Mina armar kanske inte räcker till att ge er den kramen, men jag vet att ni vet.

Jag har insett att ni är de som får mig att gå vidare.
Som ger mig styrkan att alltid hålla huvudet högt och veta att jag alltid hittar ut.
Ni ger mig värme och förståelse och jag kommer aldrig att glömma er.
Jag vet att jag kanske har varit en stor egoistisk varelse under denna tid men ni ska veta att jag
uppskattar allt ni gjort.
Jag är lyckligt lottad som har såna vänner och familj.
Tack för att ni lagt era bekymmer åt sidan och förstått att jag behövt er.
Nu är jag tillbaka till mig själv, kanske inte fullt ut för det kommer nog att ta tid!
Men jag mår lite bättre.

Stor varm KRAM!!!!

En underbar dotters födelsedag.

I dag för 14 år sedan föddes min dotter.
Mitt första barn.
Jag minns hur enormt fantastisk det var då jag för första gången såg henne. Hur liten och söt hon var.

I dag fyller hon 14 år.
Hon har utvecklas till en självständig och stark människa.
Hon är inte liten längre men fortfarande otroligt söt.
Naturligtvis är jag partisk då jag säger detta:
Hon är otroligt vacker.
Både på insidan och utanpå.

Att vara mamma till en dotter är annorlunda mot att vara mamma till en son. Hon är som jag.
Jag önskar henne all lycka i hennes liv.
Att hon finner vänner, skola och pojkvän som hon själv mår bra av.

Det är det viktigaste...
Att hon finner LYCKA.
Allt annat löser vi på vägen.

Grattis på födelsedagen,
Min älskade lilla/stora flicka.
Puss och kram