irrvägar..

Känns som om jag springer omkring på irrvägar..
vilse.
Jag finner inte det som jag själv anser är den riktiga vägen.
Det enda jag vet är att jag inte orkar.

Kanske är kärlek en saga,
men då vill jag sitta själv i min soffa med en filt och läsa den.
Jag vill inte vandra på vägar som jag redan nu vet inte leder framåt.

För många gånger har jag vandrat på andras vägar..
Nu vill jag själv bestämma vilken väg jag ska gå åt!

Saknaden efter någon är inte stor nog.
Bättre att vandra själv och inte förväntas något av!
Då gör man ingen besviken!

Egentligen är det enkelt.
Ensamheten är en filt jag känner mig trygg med.
Den kräver inget av mig,
finns bara där skyddande och värmande.

Det enkla är oftast det rätta och jag vänder tillbaka till det hela tiden!