Tankar...

Ibland inser man att man måste ta ett steg tillbaka och se på sitt liv.
Jag har spenderat för mycket tid på att sakna..
Jag har önskat ett ord eller ett livstecken från en man som inte är värd det.

Den smärta jag känner i mig är mörk och kall.
Han har skapat ett hål i mig som jag trott varit för evigt.
Men det är mitt val.
Jag väljer att sakna honom med varje andetag och det är dags att inse nu..
Inse att han inte är värd det.

Mycket kan skyllas på honom, men lika mycket kan skyllas på mig.
Som jag alltid sagt, man kan inte dansa tango ensam.
Det tar tid att komma över ett svek, ett nederlag.
Gud vet att det har varit många nederlag i mitt kärleksliv.
Men hittills har jag alltid kommit ner med fötterna före.
Detta är det största nederlaget och jag har hamnat upp och ner.
Men jag vägrar låta honom vinna.

Jag hatar inte honom.
Kanske är det både positivt och negativt.
Hade jag varit arg hade jag inte varit ledsen.
Men det spelar ingen roll.

Jag hade tydligen inte nog att erbjuda honom.
Jag själv var inte nog för honom och det är inte hans fel.
Inte heller är det mitt fel.
Det är sånt som händer.

Hösten har kommit till mig.
Det är otroligt vackert och jag njuter av den kalla höga luften.
Måleriet står tillbaka just nu, men det kommer säkert tillbaka när jag känner för det.

Kram på er