Spegelmänniskor...

Jag har en teori..

Jag tror att vissa människor här i världen är Spegelmänniskor.
Jag tror att dessa speglar dem de möter.
De speglar deras känslor och hur de är.

De människor som möter dessa människor blir smickrade över hur uppmärksamma de blir.
De möter vänlighet och blir glada över det.
De kan berätta och berätta,
spegeln tar emot och de får ösa ur sig allt de tänker på.
De tror att de känner spegelmänniskan.

Men det gör de inte.
För vem vet vad som finns bakom en spegel?
Vem vet hur väggen ser ut bakom?
Ingen tittar djupare än på bilden de har framför sig!

Jag tror att Spegelmänniskorna är kameleonter.
De byter färg och smälter in.
De är inte ute efter att synas utan är nöjda över att sitta på sin pinne i fred och bara vara.

Det värsta en Spegelmänniska kan råka ut för är att de blir instängda i ett hörn.
Där de inte kan spegla någon,
av rädsla backar de då.
De gömmer sig frivilligt för att smälta in i omgivningen och de vill vara där.
De är rädda om väggen bakom.
Kanske har de råkat ut för alltför mycket smärta att det är enklare att gömma sig bakom en spegelbild.
Kanske är det ett medvetet val och de är lyckliga över det.
Men mest tror jag att de är för rädda för att bli sårade igen.

Kram på er där ute!