kärlek...

Jag har sökt länge men det finns inget kvar.
Jag letar i mörkret men hoppets låga brinner så svagt.

Rummen är mörklagda och inte ens månen orkar lysa in genom fönstren.
Jag letar i varje rum.

Så stiger jag in i ett upplyst rum,
teven är på och barnen skrattar därinne.

Det är upplyst, varmt och mysigt.
De enda jag behöver här i mitt inre.

Att leta efter kärlek någon annanstans är att kväva ljuset.
Varje gång jag försökt finns det en stark vind som blåser ut ljuset.

Antingen är det hos honom som det brister eller så är det min rädsla för att bli sårad som gör det.

Men i detta rum,
I mitt hem.
Där mina barn skrattar runt mig,
här är jag stark.

Pratade med dottern i dag om serien Dr Who.
Vi ser den både hon och jag och diskuterar ofta det som händer.
Nu pratade vi om Dr skulle komma med sin Tardis och landa här.
Vad vi skulle vilja se och uppleva med honom.
Vi pratade om saker som första kärlekar hos mig, mormor, mormors mor och ännu längre tillbaka.
Hur vi velat vara där då de möttes.

Och jag sa till henne,
att det finns bara en sak som jag skulle göra som antagligen skulle göra doktorn arg...
Och det är att ändra endast en sak i mitt liv.
Att jag träffat T och blev kär i honom.

Utan det skulle jag nog varit mycket lyckligare i dag.
Jag hade aldrig gett upp om kärlek om jag inte träffat honom.
Det är det enda i mitt liv jag ångrar! 


Kramisar på er där ute!