Tid...

Att livet går fort vet vi alla.
Dagar blir nätter så fort.
Varje morgon vaknar jag med massor av saker att göra.
Varje kväll då jag lägger mig gör jag planer för nästa dag.
Man stressar fram allt.

Men ikväll sitter jag här i mitt vardagsrum och minns åren som gått.
Jag funderar på allt som hänt.
Livet har inte alltid varit skoj.
Jag har blivit sviken, lämnad och kär om och om igen.

En förälskelse har dock varat i 18 år.

Min dotter föddes i dag för 18 år sedan.
Hon kom till världen en kall vinterdag.
Min mamma hade just fyllt 50 år och vi hade varit hem till henne för att fira henne.
Jag kände väl inget speciellt men önskade att barnet skulle komma.
Hon var beräknad till den 25 november men ville inte komma då.
Det var kallt och vi hade fått mycket snö.

Eftersom jag var helt ovan att föda barn och inte visste hur det skulle kännas åkte vi in till BB tidigare än vad vi kanske behövde men det kändes så tryggt.
Det hände inte så mycket under tiden vi väntade på att saker skulle gå fortare.
Men vi hade musik, ett bland band som jag gjort just för denna sak.
Och jag badade och duschade men tiden gick sakta.
Dotterns pappa var ordentligt förkyld och hade inte ätit någon middag så då jag skulle få en spruta för att kunna sova skulle han äta något.

Jag visste inte hur det skulle kännas.
Jag låg där och tyckte att det bara blev värre med den där sprutan som skulle hjälpa mig att sova.
Jag har alltid varit så att sjukvården inte ska störas utom i nödfall och till slut ringde jag på klockan.
Då trodde jag att jag aldrig känt sån smärta.
Men då de undersökte mig gick vattnet och då var det på gång.
Då gick allt så fort och jag var så rädd att hennes pappa inte skulle hinna.
Men då såg jag honom komma springande genom korridoren och allt var som det skulle.

Dottern föddes klockan 07:05 och jag hade aldrig känt sån lycka i hela mitt liv.
Visst först trodde jag att hon var en pojke men då hon gick igenom sin prinsessa period så visste jag att det var just det jag fått.
En prinsessa.

Mitt hjärtas prinsessa.

Livet går alltid vidare, oavsett vad eller hur man lever.
Varje dag är en ny dag och en chans att få uppleva något nytt.
Varje dag med barn är en kamp och en lycka.

Det finns inget i världen jag inte skulle göra för henne, ja för dem båda.
De är min enda orsak till lycka och glädje och jag tackar för varje sekund för dem.

Så,
älskade dotter,

Grattis på födelsedagen.
Du är 18 år idag och räknas som vuxen nu.
min lilla dotter.. min prinsessa, du kommer alltid att vara mitt hjärtas prinsessa.
Lycka till i livet älskade dotter.
Må solen och månen lysa ner på dig med lycka.
Men även då det känns som om du aldrig ser solen igen, minns att du alltid har mig på din sida.
Jag kommer aldrig att svika dig.

Stora kramar från mamma

Kärlek..

Från början hade jag alltid så många känslor,
jag älskade med hela mitt hjärta.
Lätt och fort blev jag förälskad.
Kanske lite för lätt men alltid med rätt känslor.

Kanske är det åldern men det tror jag inte.
Jag tror att de dagarna med lätt och snabb förälskelse är förbi.
För jag känner inte på samma sätt längre.

Jag kan bara tänka,
vad händer om..
Hur mår jag då..
Är det värt det... ?

och nä.
Det är inte värt det.

Givetvis vill jag bli förälskad igen,
hitta kärleken och känna de där fjärilarna i magen.
Jag skulle vilja det.

Men nä,
det är inte värt den smärta som alltid kommer efter.

Jag vet att han gjort mig mer smärta än vad han själv tror.
Han kanske kan vara lycklig och kär igen,
men jag har förlorat de känslorna och det var han som tog dem.

Rädslan över att bli sårad är större än önskan att bli förälskad igen.
Så jag lever ensam för det är så mycket säkrare.
Jag vet att jag kanske blir en konstig människa men det handlar om vad man är villig att ge upp.
Och jag vill inte ge upp något och jag vill inte känna den smärtan igen.

Jag vill bara hitta tillbaka till den jag en gång var,
men hon är borta.
Den där kvinnan som lätt blev förälskad och som älskade.


Annars är livet exakt som jag vill ha det.
Inga onödiga så kallade vänner som bara stöttar då de själva vinner något.
Bara jag, mina barn och min mamma.
Huset och trädgården behöver all min tanke nu så jag kommer nog att ta ett litet avbrott från den här bloggen.
Jag har inte tid och inte heller energin till att lägga här längre och ibland funderar jag men det bästa just nu är nog att bara låta den vila tills dess jag förhoppningsvis får tillbaka orden.

Stora kramar till er som läser min blogg.
Hoppas att sommaren blir underbar för er och att ni njuter av värmen och allt annat som ni tar er för.
Jag ska försöka att se framåt.

Kramar

My sweet Prince!

Ännu en barndomsidol har gått ur tiden!
Min kära Prince!
Jag kommer aldrig att glömma hur han hjälpte mig ur sorger och bekymmer med sin musik.
Hur jag dansade framför stereon hemma i mitt flickrum.

Som vanligt var det ett av mina syskon som fick upp mina ögon för denna musik.
Min bror lyssnade och jag gillade det jag hörde.
Så jag började att lyssna jag med.
Och jag fortsatte.
Min musiksmak har alltid varit påverkad av mina syskon och min mamma.
Jag blandade allt och det som var spännande och speciellt stannade kvar hos mig.

Prince var det ingen av mina vänner som lyssnade på.
Hans musik var lite mer speciell än det vi lyssnade på som grupp.
Men i mina öron spelades hans musik.

Jag vet inte hur livet hade sett ut utan dessa giganter.
Jag vet bara att de hjälpte mig igenom mobbning och skitprat.
Jag lyssnade på musik istället för att lyssna på vad klasskompisar sa för elakheter om mig.

Och musiken var Prince, Queen och David Bowie bland många andra!

Min dotter gillar denna musik och jag vet att den kommer att leva kvar i henne och andra om upptäcker musiken som vi levde!

RIP Prince,
min kära hjälte!

Att glädjas åt små saker..

Sedan jul har jag varit förkyld, haft öroninflammation, ont i ryggen, ont i axeln, tagit bort leverfläckar och just nu har jag ett lock i örat sedan länge.

Men i dag satt jag i min soffa och njöt.
Jag insåg att för att verkligen vara riktigt lycklig måste man gå igenom lite missflyt först.

Jag vet inte vad testerna på leverfläckarna kommer att säga, men det är så skönt att de är borta så jag slipper oroa mig för själva borttagandet nu.
Allt annat skjuter jag på framtiden, den dagen den sorgen...

Men just nu,
solen skiner, det droppar från taket och fåglarna kvittrar.

Barnen kommer snart hem från skolan och jag ska fixa lite fika till dem så de blir glada över att komma hem.
Jag skulle behöva städa men solen skiner och jag tror att vi kommer att landa utomhus först.
Jag hinner nog städa ändå!
Det är ju något man alltid behöver göra ändå.
Just nu är det ändå ganska bra...
Trots dunkandet i örat och att jag hör lite underligt.


Hoppas att ni njuter av solens härliga strålar ni med!
Stora kramar till er!

Mot ljusare tider...

Våren närmar sig med stora kliv.
Det droppar från taken och snön rasar.
Det är underbart.

Så mycket har hänt sedan jag skrev sist.
Det absolut värsta är att David Bowie gick bort.

En sån stor man borde fått leva för evigt.
Men på sätt och vis är det exakt det han kommer att göra.
Hans musik lever kvar och tröstar.

Köpte Blackstar och ryser och gråter en skvätt för att han är borta.

Att sedan Alan Rickman gick bort är en sorg med.
Det är hemskt att såna stora män som man ser upp till bara försvinner, men jag antar att det är så det är att vara människa.

Ingen lever för evigt, men många lever kvar för evigt.


Annars går livet förbi utanför mitt fönster.
Trodde jag hittat något jag haft borta men det var bara önskedrömmar.
Barnen och familjen,
vänner på håll...ni vet vilka ni är,
jag älskar er alla.
Nu ska jag slänga mig i soffan med virkningen..
En vän tyckte jag skulle virka en grytlapp till Prins Oscar och tro mig, jag funderar på ett passande monogram! ;)

Kram på er alla