Om hemska saker...

Fredagen den 7 april.
En dag i vårt land som är sorg och mörker.

Världen kommer aldrig bli den samma igen..
Men vi har också lärt oss att kärlek är det som vinner i längden.

Med hjälp av värme och kärlek kan inget mörker nå oss.
Man kan inte bekämpa mörker med mörker, utan måste tända lampan.

Det känns så fattigt att skriva dessa meningar.
En flicka,
En mamma,
En son
En mogen kvinna.

Fyra människor.
De hade vänner, familj och livet framför sig.
Vem vet vad dessa fyra hade kunnat göra.
Vilka bedrifter de redan gjort.
Ingen vet.
Kanske hade den unga flickan ett botemedel mot cancer i sitt framtida jag.
Kanske skulle den lite äldre kvinnan berätta något som ändrade framtiden för någon.
Sonen hade kanske den nya metoden för bilar att ta sig fram inom sig.
Mamman hade erfarenhet att dela med sina barn.

Ingen vet vad varje förlorat liv hade kunnat göra för vår planet.
Varje krig, varje terrorattack tar någon som skulle kunnat rädda en hel värld från svält, klimatfrågor eller sjukdom.

Sorgen inom mig är enorm.
Inte bara för att detta hänt här i vårt trygga land, utan för att det händer hela tiden på vår planet.
Hur kan detta hända.
Varför är människor så hemska?
Samtidigt finns det hopp.
Det vet jag.
Det såg jag på teve då de höll en kärleksmanifestation i Stockholm.
Alla dessa människor samlades och det var inte enbart av sorg, det var av kärlek med.

Men livet går vidare.
Trots att dessa inte fick göra det så måste livet gå vidare.
VI som är kvar måste bekämpa orättvisa, terrorism och krig.
VI som är kvar måste kämpa för allt som är gott och sant och för vår kärlek.
Det är VI skyldiga dem som inte längre finns här med oss.

SÅ vila i frid, ni vackra människor,
vila i frid,

Chris
Maïlys
Lena
Ebba

Må ljuset och kärleken nå era anhöriga och ge dem en gnutta frid.
Mina tankar är med er !

Kramar

Och till dem som fortfarande vårdas på sjukhus
Må era sår läka och med kärlekens värme även dem i era hjärtan.

Kramar

Tack till mina läsare och följare.
Stora kramar till er alla.

Att leva i kyla..

Jag bor i norrland..
Jag borde vara van vid kylan.
Men i helgen har det snöat hela tiden.
Det är kallt och jag är så trött på snön..

Varje år är det likadant.
Jag tror att det är vår i luften,
att snart är den här med sina glada fåglar, knoppande träd, smältande snö och små blommor.
Men sedan kommer bakslaget och Kung Bore visar sig igen.

Egentligen är det som mitt kärleksliv.
Jag tror den har kommit tillbaka..
Med sin tillit och pirr i magen..
Med spänning och intresse..
Sedan visar sig Kung Bore och allt förvandlas till kyla.

Ibland undrar jag varför jag ens försöker..
Vem ska kunna smälta någon som har is runt sitt hjärta?
Det är ingen mur av tegelstenar.. det är en mur av isblock värdiga muren i Game of Trones...
Den som lyckas riva den måste vara en riddare av oanade krafter och styrka.
För jag skyddar mig bakom den muren och det är omöjligt att släppa taget om den.

Intalar mig att jag har det bra här bakom min mur.
Att jag har min familj, mina vänner, mitt hus och min virkning..
Men räcker det verkligen?
Barnen växer och snart nog blir jag helt ensam här.
Vad ska jag då göra?

Ska jag sitta här med min virkning och tänka.. joo men jag har ju allt jag behöver?
Och det är inte så att jag är otacksam över vad jag har... nejdå...
bara en undran om det inte finns mera därute..

I kväll när jag gick ut så droppade det från taket.
Dimman låg runt husen och månen lös ner, blek och trött..
Snart är den nog här ändå..
Jag vet att våren är på väg.

Om kärlek kommer till mig är svårt att veta..
Det visar sig nog ändå i slutändan.

Så är denna dag slut..
Hoppas att ni sover gott därute..
Och om ni har någon bredvid er som ni älskar och som älskar er..
Ge den en kram.. även om den sover.
Bara för att ni kan.
Kramar från ett kylslaget Norrland