Så har ännu ett år..

Sista dagen på detta år.
Så mycket har hänt både här i Sverige och i stora stora världen.
Kärlekar har hittats och förlorats.
Vänner har kommit och gått.
Livet har varit likadant men ändå olikt.

Ni som följt mig vet att jag alltid vill titta tillbaka och minnas.
Ni vet att jag är en människa som tänker tillbaka och funderar på om det var något jag kunde gjort annorlunda.

Just nu är jag ganska nöjd med mitt liv.
Jag har det jag behöver och vill ha.
Mina barn, min familj, mina vänner och mitt hus.
Det som betyder något för mig och som jag, trots att jag kanske inte säger det ofta nog, värdesätter så otroligt mycket!
Ni ska veta att jag tänker på er så ofta, de som betyder något vet vilka ni är.

Men efter många tankar fram och tillbaka så har jag beslutat att låta denna blogg vara vilande.
Jag kommer inte att skriva i den mer, om det inte skulle vara något speciellt som händer.
Annars kommer jag tillbaka då lusten för att skriva kommer tillbaka.
Just nu känns det bara som ett tvång..
Och helt ärligt..
Så mycket händer inte i mitt liv att jag ska kunna skriva ens en gång i månaden.


Förlåt mina kära följare och läsare.

Jag lämnar er med en önskan om det nya året,
att ni finner det ni letar efter,
värdesätter det ni har och
skrattar mycket tillsammans.
Stora varma kramar

er vän

Linda

Just nu...

Julen står för dörren, andra advent har kommit och gått.
Jag har inte fixat så mycket än, bara bytt gardiner och fixat lite julgodis.

Mycket händer, samtidigt som egentligen händer inget alls.
Var till läkaren för ett par månader sedan och fick veta det jag egentligen redan visste...

I min släkt finns en sjukdom som är ärftlig.
Den heter EDS, Ehlers-Danlos Syndrom.
Det innebär att bindväven är påverkad. (enkelt sagt i alla fall, det är så mycket mera som jag ännu inte har koll på)
Man kan vara överrörlig och det leder till att man har smärta i kroppen.

Jag fick veta av läkaren, som är en smärtläkare, att jag har denna sjukdom eller syndrom som det heter.
Och ja, jag har ont i kroppen.
Har haft väldiga besvär med ett knä under ca 20 år och inte förrän nu har jag alltså fått veta varför jag haft ont.

Egentligen ändras inte mitt liv speciellt mycket i och med denna diagnos.
Jag har min familj och mitt hus som behöver mig.
Men jag försöker tänka på hur jag gör saker, hur jag står och går för att inte hamna i ytterlägen som  gör att jag får ont.
Det hjälper lite men jag har fortfarande ont varje dag och helst på nätterna.
Kanske mest med för att det är kallt och vinter ute.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket.
Visst det är jättebra att jag vet varför och det var enda anledningen till att jag ville ha en diagnos på min smärta.. för att veta varför jag har ont.
Men jag vill inte sjunka ner i tyck-synd-om-mig känslor.
Jag vill fortsätta mitt liv som det varit så här långt.
Kanske bara lite bättre..
Har börjat lite träning för att hjälpa kroppen kämpa mot smärtan.
Det går långsamt och det känns bra så det hjälper nog..

Annars är livet som det alltid varit.
Ser mycket serier nu och virkar som aldrig förr.
Har ett tag funderat på att ta upp penseln igen men det kommer inte längre än så.. Tror fortfarande att den tiden i mitt liv är över.. som så mycket annat som är förbi.

Ta hand om er därute och var rädda om er.
Tänk på att livet är ett andetag och ett ögonblick i evigheten.

Kramar