Fredagkväll...

Sonen sa för en stund sedan,
"nu sova"
Så det var bara att låta honom sova.
Jag kan inte hålla honom vaken bara för att mamma känner sig ensam.
Ensamhet!
Det är en känsla som är blandad med gråt och vemod.
Ska nog försöka gå och lägga mig tidigt även ikväll så att jag slipper känna denna känsla.
Vet att det säkert blir bättre men kan inte hindra mig själv från att undra...
hur skulle livet sett ut om allt varit annorlunda?
Men samtidigt måste jag tro att mina känslor kan vara till nytta också.
Det är en chans för mig att verkligen fundera på hur jag vill att livet ska se ut.
Vad jag vill fylla mitt liv med?
Snart har barnen flyttat hemifrån, tiden kanske rör sig sakta just nu, men jag vet att den snart kommer att börja rulla igen.
Och vad händer sedan?

Många saker får aldrig ett svar, men några frågor får svar då man minst förväntar det?


Ha det bäst där ute!
Många kramar