I kväll åker bilen...

I kväll åker min första bil till skroten.
Nu är den tiden snart över.
Tänk så mycket jag upplevt i den bilen.
M. som inte tankade, stillastående på E4:an.
Vi har sett Happaranda och Finland, Arboga och hela vägen dit.
Barnen sovandes i baksätet mellan sin mormor.
Sorgen har legat tung över bilen efter att min mormor gick bort.
Jag minns då bilen stod på ett tjärr.
Promenaden tillbaka till civiliationen.
Skräcken över att den kanske inte skulle gå att få därifrån.

Jag minns glädjen då jag för första gången körde den ensam,
stoltheten jag kände.
Jag minns en dag i April för ett år sedan då vi,
T. och jag stod bakom bilen för att lasta in Lucas vagn och T.`s väska.
Jag minns hur knänen skakade och lyckan var enorm,
Hur jag lutade mig mot bilen för att hitta styrkan att stå upp.

Jag minns mina tårar ensam en vecka senare.
Hur jag satt där och kände att allt fanns där runt mig.

Alla dessa minnen.
Framför allt minns jag den styrka jag fått av denna bil.
Hur jag klarat av att backa och koppla på släp för första gången.
Nu ska den få vila och jag är så tacksam över allt jag lärt mig från denna bil.

En period i mitt liv är slut,
nu har jag en ny bil och det blir nya resor och glada minnen.
Tänk så mycket man kan koppla till en enda sak.
Mörkret faller utanför mitt fönster och jag vet att de är på väg.
Bäst att avsluta detta nu.
Vemodigt ska jag minnas allt.

kramisar till er där ute!