Sonens skola..

Att ha ett handikappat barn,
ett barn som kräver mer av både mig och andra runt honom.
Varje dag är en kamp om att han ska ha det han har rätt till.
Under en period har det varit väldigt jobbigt med skolan.
Han är utåtagerande och det påverkar skolan.
Det har gått bra under så många år.
Men nu har allt skitit sig.

De anser att han måste få komma någonstans där han har det lugnt runt sig för att han ska kunna koncentrera sig... han har ju faktiskt ADHD så det är svårt med det men nåväl.
Nu har de hittat ett ställe för honom.
Ett ställe som de tycker passar för det ändamål att han ska kunna koncentrera sig......

Det är en vanlig lägenhet,
i ett vanligt hus!
Utan rätt säkerhet runt honom.
Utan ett staket runt en liten bakgård.
Det är nära till en väldigt tung trafikerad väg,
det är nära till andra trafikerade vägar,
det går en liten bäck en bit bort.
Detta ställe anser de är det bästa för min son!!
Den ligger på andra våningen med en hiss rakt utanför dörren.
Han älskar hissar så han kommer bara att vilja vara där ute.
Här anser de att han ska kunna koncentrera sig och vara lugn.
De lyssnar inte på att jag säger att det inte kommer att funka på grund av hissen,
på grund av de vägar med trafik och på grund av den bäck som finns i närheten..
Men de lyssnar inte.
Så lägenheten på andra våningen, med hiss och allt annat ska bli sonens "skola" under en tid.
Den ska anpassas inomhus för honom.
Och då han är där ska jag sitta här och vara orolig....
Han ska till ett ställe som jag anser inte duger åt honom.
Men det är ingen som lyssnar på vad jag säger..

Regn, takbygge och troll..

I dag regnar det. Jag undrar var vintern tog vägen. Vill ju ut och leka med min snöslunga. Men det är skönt att det tar lite tid eftersom jag inte köpt ordentliga skor än.
Regnet får mig att tänka på hur bra det är att taket blev lagt i tid. Nu vet jag att det inte regnar in någonstans. 
Det blev ett svart plåttak och jag antar att det kommer att låta ordentligt när snön väl ska av i vår.
Men vad gör det när man sitter inne?

Har ett par veckor sett lite underliga saker här på bloggen.
Nu vet jag att det är troll på bloggen.
Ibland funderar jag på att låta dem vinna och plocka ner bloggen.
Men jag ska försöka stå ut, för er alla som med glädje delar mitt liv.
Tyvärr gör dessa troll att jag inte känner samma lust att skriva ner mina tankar och funderingar...
Så lite censur kommer det att bli.

Kram på er och var rädda om varandra.

Dimma på månen

Det är mörkt ute,
Kylan når in i mitt inre.
Men där inne slår ett hjärta.
Varmt och starkt.
Jag skrattar mot kylan som försöker
dra ner mig.

Jag skrattar mot dimmorna som blåser på månen.
Styrkan i mig.

Skönheten runt mig är otrolig.

Det är dimma på månen i natt.

Måndag morgon....

Utanför mitt köksfönster byggs det ställningar.
Det ska bytas tak.
Konstigt att se dessa ställningar utanför fönstret.
Sonen gillar dem, vill gärna klättra på dem men det hindrar vi.
Känns inte direkt som den bästa lekplatsen för honom.

I helgen har han lekt med assistenten ute utan att jag behövde vara med.
Det är ett framsteg.
Jag hann göra så mycket inne.
Helt otroligt kändes det.
I dag är han hemma med dålig mage, ligger i soffan och ser teve.
Önskar att han snart är frisk igen.

I övrigt går tankarna runt i min huvud.
Jag undrar över livet och över kärlek.
Det ska väl vara grädden på moset att vara kär?
Men jag tycker mest att det är smolk i bägaren....
Så mycket enklare att vara ensam...
Samtidigt så tråkigt att inte ha någon att prata med på kvällarna då barnen sover..
Men jag vet inte...
Kanske är det så här det ska vara?

Har inte målat på ett tag.
Ibland känns det som om det är slut...
men jag vet att det finns där under ytan.. bara väntar på att få komma upp igen.
Just nu är det största att försöka hitta på sätt att använda lastpallar till något.
Vad ska jag hitta på härnäst?

Hoppas att ni har en bra dag där ute.
Kramar
Bilden är från sonens lek på gården i helgen.

Saker att tro på...

Jag tror på mig själv,
På Gud,
Årstiderna som kommer och går.

Jag tror på kärleken i min familj,
Till mina barn och min mamma.

Jag tror på vänskapen till mina vänner. 

Men kärlek mellan man och kvinna tror jag inte längre på.
Det är inget man bara har..
Det måste kämpas för.
Det är inte enkelt.

Åren som gått, förhållanden som gått.
Av de har jag lärt mig.
Så var glad om du lyckas..
Ensamheten ruvar runt hörnet och man vet aldrig när den är det enda sällskap du får.

Sänggaveln är klar.

Är så nöjd!

Lastpallar. ..

Efter en snilleblixt har jag tvättat, slipat och börjat måla lastpallar.  Det ska i första hand bli en sänggavel.  Men det blir nog något mera med..