Det bästa och det sämsta...

I dag känner jag det värsta med att ha ett långdistansförhållande.
Saknaden känns i varje del av min kropp.
 Ända ut i fingertopparna känner jag det.
 Hur jag skulle vilja sträcka ut min hand och röra hans.
Många gånger funderar jag på förhållanden i dessa stunder.
Hur svårt det har varit för mig att få dessa förhållanden att funka.
Kanske har jag inte gjort nog, kanske har jag gjort för mycket.
 Men i detta förhållande är allt perfekt.
Förutom detta långa avstånd.
Det värsta är inte att det är så långt mellan oss,
det värsta är att sitta ensam en fredagskväll och se film då barnen sover.
Att inte kunna bestämma tillsammans vad vi ska se.

Kanske låter jag negativ nu?

Men det bästa med att jag har funnit honom...
är att han är allt jag sökt,
allt jag velat ha och önskat.
Från början till slut, över varje bro, varje steg tillsammans...
Han är allt jag vill ha,
allt jag önskar och allt jag aldrig trott jag skulle kunna få.
Han är allt.

Men saknaden finns ändå här i kväll..
medan jag lägger min son,
medan jag plockar bort och gör färdigt för att titta på film.
Önskar att han vore här, nära.

Stora kramar till er där ute,
har ni eran kärlek nära..gå och ge henne/honom en kram.
Har ni eran kärlek på avstånd, skicka ett sms.
Bara kom ihåg...
Kärleken övervinner alla svårigheter.
Kärlek klarar allt.

Extra stor kram till min T. xoxoxo