Funderingar på klassåterträff....

Fick i brevlådan en inbjudan om klassåterräff.
Funderar mycket på om jag skulle åka eller om jag skulle stanna hemma den kvällen.
Det är 20 år sedan jag gick ut nian.
Vad har förändras under den tiden?
Hos mig...MASSOR.
Men hur kan jag veta att de jag gick i skolan med verkligen har vuxit upp och inte längre är de elaka omogna och barnsliga människor jag gick med i skolan?
Jag började i deras klass i tredje klass.
Vi gick tillsammans till nian.
VARJE dag, varenda jävla dag i sex år blev jag mobbad.
De slog ner på min annorlunda dialekt, mina hobbies, mina kläder och min acne.
De slog ner på mitt temperament som var det enda som hindrade dem från att lyckas trycka ner mig i skorna!
Så frågan är, ska jag åka?
Jag vet att en av mina nära vänner från den klassen inte ska åka.
Ensam åker jag ALDRIG!
Har inte pratat med den andra nära vän jag fortfarande har kontakt med..
Men just i dag lutar det mest åt att stanna hemma.
Vad nytt kan de ge, mina plågoandar från förr, Kan de ge mig tillbaka allt jag förlorat under sex års helvete?
Nej, det vet jag.
Finns det något de kan säga för att göra de åren lättare att minnas?
Nej!

De skulle aldrig varken nu eller då, kunna förstå det jag gått igenom,
varför ska jag ge dem chansen att skratta åt mig idag?
Jag vet att jag är så mycket starkare i dag än jag var då, men det finns nog inget som är så fruktansvärt att i den åldern gå igenom att andra människor retar en för det man är mest orolig för.
Får se hur jag gör.. Som sagt i nuläget kan jag verkligen inte se mig själv gå.

Hoppas att ni har en underbar dag där ute!
Jag sätter mig över de mörka minnena och minns vad jag har i dag.
Två underbara barn, en fantastisk familj, stöttande vänner och en fantastisk och stöttande pojkvän!

Kramisar