Ett år...

För ett år sedan satt jag här och väntade på T.
Jag visste att han var på väg till mig.
Vi skulle mötas på riktigt för första gången.
Jag vet att det var lite grått och trist väder på morgonen men det blev bättre mot kvällen.
Jag vet att jag var så nervös.
Vad skulle han tycka om mig, om mitt hus och mina barn.
Men allt försvann då jag såg in i hans ögon där på flygplatsen.
Då visste jag.
När vi kom hem skulle barnen läggas,
Allt vanligt stök fick en ny känsla.
Han var här.
Det var lycka.
Bara lycka.

Här sitter jag idag.
Solen skiner utanför mitt fönster,
barnen är lediga idag och slappar.
Snart ska de iväg och jag blir ensam denna helg.
Minns då vi skickat iväg barnen den där första morgonen.
Hur min mage pirrade och jag visste att vi hade en hel dag framför oss.

Hur lyckligt lottad jag är,
jag har hittat den som gör mig hel.
Vad har det för betydelse att han sitter långt borta.. han känner samma sak för mig.
Han är min och jag ler mot den vemodiga känslan jag har inom mig.
Vet att det kan bli värre men det kan också bli bättre.
Jag vet hur hans kind känns mot min hand.
Jag vet hur hans hand känns i min.
Jag kan känna hans armar runt mig om jag bara blundar.
Jag är så lycklig.
Önskar denna känsla åt alla i världen.
Kämpa för din kärlek.
Det är alltid värt det!

Stora kramar till er där ute,
Glad Påsk på er!