Att finna styrkan att gå vidare..

Den finns där inne någonstans.
Men just nu känns den avlägsen.
Jag saknar, gråter och sedan skrattar jag åt något barnen gör.
Jag lagar mat, äter och kramas med barnen.
Men fortfarande finns den där saknaden djupt inom mig.

Jag går igenom dagar med den djupaste sorg kantat med strålande glädje.
Barnen,
Familjen och
Vännerna!

Jag har försökt att måla, men bara att hålla i penseln påminner om honom.
Jag skriver i min dagbok varje dag.
Varje dag är kantad med sorg,
svart och ibland helt ogenomtränglig.
Jag gråter.
Ibland tackar jag min stjärna för att jag faktiskt gråter.
De känslorna som jag har inom mig kommer ut, de är inte vackra.
De gör ont i bröstet..ja i hela kroppen.
Men de ska UT.

Jag tror inte att jag helt kommer över detta någonsin.
Jag tror att en del av mig alltid kommer att sörja att det inte lyckades.
Att det inte blev vi.
Kanske kommer jag vidare..
Kanske tar det tid.
Men glömma?
Nej aldrig.
Fortfarande vet jag vad känslan i  mitt inre heter..det är kärlek fortfarande.
Kärlekssorg.
Han är fortfarande den.
Men jag går framåt.
Kämpar för varje dag.
 Lätt, nej absolut inte.
Tar tid och styrka och jag kämpar.
Någonstans hittar jag styrkan.
Barnen, Vännerna, Familjen och Huset.
Hittar nya projekt varje dag.
För att distrahera mig själv.
Sedan kommer nätterna...då det är meningen att jag ska sova....
*SUCK*
Sömnen kommer inte..
Vrider och vänder på mig,
ena stunden är det för kallt, jag fryser in i märgen..
För att i nästa stund vara för varmt.
Regnet på mitt tak, som förr var sövande, håller mig vaken.
Sonen pratar HÖGT i sömnen.
*SUCK*
Eller kanske är det för många tankar i mitt huvud?

Sov gott där ute.
Ta hand om varandra
Kramar