Tid...

Tid,
Alltid något man inte vill att den ska vara.
När man längtar efter något går den långsamt.
När man upplever något går den fort.

För en vecka sedan tog kärleken slut.
En vecka.
Massa tid.
Tid som gått så långsamt.
Jag har gråtit, skrattat och tagit mig över en dag till.

Men ikväll sitter jag här och funderar på tiden.
Om två år är min yngsta son 12 år.
Min dotter är 16 år.
Jag är 39 år.

För två år sedan träffade jag T.
Vi spenderade så mycket tid tillsammans.
Datorn var med i allt som hände,
mobilen fylls snabbt med bilder och sms.
Jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma.
Jag var lycklig.

Jag vet inte om det var tiden som förstörde allt.
Jag vet bara att jag måste upp.
Känns som om jag varit för länge under ytan,
Jag har hållit andan så länge.
Jag har tänkt att om jag slappnar av...då kanske jag inte får ha honom här längre.
Kanske var det vad som hände??
Jag vet bara att tiden förändras!

Jag hoppas att den snart börjar gå fortare.
Att jag hittar ett nytt sätt att vara.

Jag kommer aldrig att glömma.
Min mamma säger alltid..
"tiden läker alla sår"
Jag tror att hon har rätt.
Med hjälp av tiden kommer jag att bara minnas lyckan och solskenet,
jag kommer att glömma dessa dagar av sorg.
Kärlekssorg.
Jaa, det tror jag väl aldrig att jag gör..
Men de kommer i alla fall att blekna av och inte längre göra lika ont.

Kramar till er där ute.