Kämpar...

Kväver gråten i min hals.
Väntar på sömnens tröst.
Saknad, Saknad, SAKNAD.
Skriker mitt inre högt men över mina läppar kommer inget ljud.
Kämpar mot gråten,
väntar på sömnens tröst.

Jag vandrar på en frostklädd stig.
Kylan glittrar i marken och träden.
Månens sken över mitt huvud glittrar kallt.
Ett sprakande norrsken lyser i grönt.
Allt runt mig är kyla och väntan på snön.

Jag slungas tillbaka i minnet av en annan kall kväll.
Steg som ekar och norrskenets förhäxande sken.
Jag minns värmen från din hand,
skrattet som ekade över tomma gator.
Jag minns att trots kylan kände jag mig varm.
Det var den första natten. 
Jag minns allt.

Men i kylan runt mig nu finns ingen värmande hand.
Jag kämpar mot sorgen att ännu en gång stå ensam i en kall natt.
Denna gång är utan att tro.
Det kommer ingen ny resa till den evigt gröna ön.
Inget skrattande som jagar bort kylan.

Längre bort hör jag stegen som ekande tystnar,
medan jag vänder hemåt till den värmande trygghet som bara en familj
kan ge mig.
Ett hus fylld med barnens skratt.

Jag tittar upp på det vackra norrskenet.
I ljuset av det ser jag oss på väg till den framtid
där jag aldrig är utan dig.
Endast i norrskenets sprakande sken
vandrar vi lyckliga tillsammans.