Allt runt mig är mörkt.
Trädens grenar är kala och marken under mina fötter knastrar av frost.
Enda ljuset jag ser är den kalla månens.
Stjärnorna verkar avlägsna.
Inget norrsken lyser upp min väg.
Jag saknar ljuset.
Jag saknar fåglarnas kvitter och
morgonrodnaden på himlen.
Detta land är tomt på känslor och
ensligt.
Ingen finns runt omkring.
Barnen sover djupt i sina sängar.
Jag vandrar i drömlöshetens land.
Lycka och glädje hör dagen till.
Inom mig känns hjärtat ömt och sårbart.
Taggen som sitter där är stor och elak.
Jag virrar omkring i drömlöshetens land.
Hittar inte ur denna labyrint.
Jag vänder om för att hitta en vägg till.
Hur jag än försöker är stigen full av hinder.
Jag behöver kartan nu.
Kartan tillbaka till solens lycka.
Den går genom mörka skogar och osynliga stigar.
Jag söker med händer,
mina ögon stirrar blint framför mig.
Jag vet att den finns där..
Stigen tillbaka.
Och allt jag vill är att hitta den igen.
En vandring genom dessa snår,
jag vet att jag måste igenom den.
Annars hittar jag aldrig tillbaka till den andra sidan.
Där solen lyser.
Vägen tillbaka är lång och snårig.
Men inget annat har någonsin verkat så fyllt av lycka.
Kommer jag bara igenom dessa nätter fyllda av mörker,
vet jag att jag kommer att uppskatta dagens ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar