Smärtan...

Fortfarande lever jag med denna smärta.
Jag tvingar mig igenom dagarna och försöker vara normal.
Måste äta.
Måste försöka sova.
Men det är svårt då smärtan tvingar upp tårarna  i mina ögon.
Då halsen värker av gråt.

Men i dag målade jag en tavla.
Den kommer att finnas på den andra hemsidan snart.
När jag började kände jag bara sorg.
Sedan började den ta form, den började bli klar och jag kände ett lugn jag inte känt på väldigt länge.
När jag sedan tittade på den såg jag att den inte bara var sorg utan också glädjen över
att jag fått ha T. i  mitt liv, även om det blev kortare än vad jag trodde.

Jag är övertygad över att jag kommer att falla ner igen,
gråta och må skit.
Men det finns, som en underbar vän sa, bara en väg och det är framåt.

Jag trodde under tiden som vi var tillsammans att den lyckan jag kände då skulle vara nog om det tog slut.
Jag sa ofta att "vad som än händer, har jag varit lycklig"
Men det är inte så längre.
Kanske kommer jag att kunna se tillbaka och bara komma ihåg hur otroligt lycklig jag var och le och du vet, lite vemodigt känna att wow att jag fick uppleva detta.
Men just nu är det sorgen som är störst.
Och jag har låtit den vara det.
Den kommer att vara det ett tag till..
Men jag känner att jag måste komma igång med att må bättre.
Jag måste äta trots att jag inte alls känner någon matlust och jag måste sova även om det är svårt.
Jag ska börja denna vecka då ungarna går tillbaka till skolan att fylla dagarna med annat än den djupa sorg jag känner nu.

Motion är ett steg och jag vet att det kommer att göra så att jag både får matlust och blir trött på kvällarna.
Det är nog lösningen på väldigt mycket just nu.
Som ensamstående husägare finns det mer än en sak att syssla med så jag har olika projekt på gång som bara väntar på att jag ska sätta fart.

Tack för att ni läser.
Hoppas att ni har det bra där ute.
Kramar