Funderingar i natten..

Sitter här och tänker.
I större delen av mitt vuxna liv har jag blivit dumpad av män.
Olika sorter, olika människor.
Jag har alltid trott på vad de sagt till mig, litat på att de är lika ärliga som jag är mot dem.
Jag har valt att älska om och om igen för att jag funnit kärlek om och om igen.

Efter varje gång jag blivit ensam har jag funderat så här.
Jag har funderat på varför jag bli ensam..
På varför jag ska lita på män..
På hur jag ska orka gå vidare... Men den här gången är faktiskt värre än förr.

Jag har litat, förlitat och verkligen öppnat mig.
Jag vet att jag kommer upp igen.. det gör jag alltid..
Men det är helt klart så otroligt svårt denna gång.

Smärtan sitter i mig som en tagg och jag vet inte vad jag ska göra för att slippa ha den där.

Jag försöker förstå.
Försöker hitta orsaken till varför.
Men jag vet inte.
Är det mitt ärliga sätt?
Mitt humör??
Eller är jag bara ingen man stannar hos??

Detta är inte menat som ett sorgset inlägg där jag sitter och tycker synd om mig själv,
för även om det låter så...
Det gör jag inte.

Jag bara undrar!

Så ofta jag har hört för evigt.
De säger att de älskar mig för evigt.
De ska stanna för evigt.
Konstigt...
Jag måste nog lära mig att för evigt inte är för resten av våra liv..
Det är tills känslorna för mig är borta.

BITTERT???
Ja kanske lite.
Men det bjuder jag på så här i sena natten med massor av funderingar som jag inte vet hur jag ska tackla.
Tankar jag inte vill tänka och som jag helst vill glömma.

Bara jag som undrar.