Sommarlov

Äntligen har sommaren kommit.
Äntligen är barnen lediga.
Det är grönt och fint överallt.
Vi sitter ute och fikar.

Men i tanken,
det kunde lika gärna vara vinter.
Har ingen betydelse om det är vinter eller sommar.
Livet går ändå.
Gräs ska klippas,
snö ska skottas.
Livet ska levas.

Önskar att jag skulle göra något skoj i sommar.
Men huset kallar på mig,
väggar ska målas,
sandlådor ska byggas,
livet ska levas.

Blommor runt mig,
de växer och doftar.
Ogräs eller inte,
jag har ingen aning.
Så länge de är vackra får de stanna.
Lyckan är egen täppa.
Solen skiner och barnen skrattar.
Skönt att det är sommar..
Men det kunde lika gärna vara vinter.
Livet ska levas oavsett.

Kram

12 år..

Just nu för 12 år sedan..
Då var jag inte så stark eller tuff..
Då jag tittade på mig i spegeln..
Såg jag den stora magen och funderade på vad för liten fullkomlig människa det fanns där inne.

Åren har gått och de har varit fyllda med glädje och sorg..
Som år är.
Men i morgon fyller den älskade lilla sonen 12 år.
Han som utvecklas, som gått framåt, och blivit en stor kille.
Även om han inte utvecklas som andra är han i mycket så lik andra killar i den åldern.

Just nu sitter han framför teven och spelar playstation och är lycklig.
Han äter godis och har det bra!
Min älskade son.

Tänk att tiden går så fort.
Barnen, det är på dem man inser hur fort den går.
De växer och växer.
Mina vackra otroliga barn.

Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Kram

39 år

Igår fyllde jag år.
39 år.
Tänk så mycket man hinner på 39 år.
Man hinner gå ut skolan, få barn och hitta kärlekar.
Man hinner bli dumpad många gånger.

Jag tittar mig omkring på allt jag har som är bra.
I nuläget är det mest att koncentrera sig på de saker som är bra.
Så mycket kan gå åt skogen.
Man har alltid något att kämpa mot, men jag väljer att inte se det.
Jag väljer att se det som jag har runt mig som är bra.

Åren går och jag är glad över att de gör det.
Jag ser fram mot att fylla 40 år nästa år.
Få lite mera distans på allt som rör sig i mitt huvud.

Jag har inga drömmar just nu som jag måste förverkliga.
Jag har mina barn och min familj, de saker som betyder allt.
Jag tar dag efter dag.
Behöver inte skynda för något som ligger i framtiden.
Det är skönt.
Det mesta löser sig med tid och jag är inte alls stressad.
Tids nog kommer framtiden ändå!

Stora kramar till er där ute!

Funderingar om kärlek..

Jag har tänkt mycket på detta med kärlek.
På att älska och respektera en annan människa.
Kärleken till mina barn och familj, vänner och släkt är självklar och enkel.

Kärleken till en man är svårare.
Kanske har man ett viss antal förälskelser i livet,
kanske har jag förbrukat dem.

Jag väljer dock att tro att kärleken är obegränsad.
Jag vet att jag mött en av dem jag skulle kunnat vara med för resten av mitt liv..
men han försvann.
Kärleken till honom var något utöver det jag någonsin upplevt.
Nu vill jag känna den igen.
Hitta någon som kanske påminner om honom, men som är annorlunda.
Jag tror och hoppas att han finns därute.

Att T var en speciell människa är självklart och det visar jag nog genom alla inlägg som handlar om honom.
Men jag har kommit över att han avslutade.
Det var ett klokt val eftersom så mycket fanns mellan oss, som hinder.

Våren är här och jag känner livet komma tillbaka.
I helgen ska jag ut med syster och jag längtar efter att få ha lite vuxen tid.

Glad påsk på er!
Kramar

Lycka..

Ibland stannar jag upp..
stannar upp och tittar mig runt,
mina barn, min mor, min hund och mitt hus..
Min skruttiga bil, som jag älskar.
Allt jag har runt mig som är ren lycka.

Då solen skiner in och leker på mitt golv,
då månen gör avtryck på  min vägg.
Då jag ser snön försvinna lite i taget.
Vinden som blåser utanför mitt fönster.

Det krävs ibland att man tar ett steg tillbaka och verkligen funderar.
Det behövs ibland något som ändrar hur man tänker.
Efter denna helg vet jag att jag är lycklig.
När barnen kommer hem efter en helg borta från mig och jag bara känner
den lycka som det är att ha dem här.
Underbart!

Just nu är våren på väg och jag är bara lycklig.
Inget saknar jag och inget behöver jag.
Jag har allt,
här runt mig.

Det är lycka att inse hur mycket man har att vara lycklig över.
Hur härligt barns kramar är och hur mysigt det är att åka med min mamma till olika affärer
och bara umgås med henne.
Att ta en promenad  med barnen och hunden och bara känna våren i luften.
det är lycka!

Kram på er där ute!

Hur hittar man kraften??

Jag sitter här och funderar över min sons skola!

Han har, mot min vilja, flyttats från den vanliga särskola han går på till en lägenhet i ett bostadsområde.
På andra våningen sitter han och har "skola".
Det finns inget staket runt hans uteplats,
det går två vägar runt huset, den ena är tung trafikerad,
det finns en liten men tillräckligt stor bäck en bit ifrån.

Detta är vad skolan tycker är en bra skola för min son.

I förra veckan ringde telefonen och det var en av lärarna, en av de två som han har med sig,
och berättade att Lucas hade klämt sig i en av dörrarna och att han skadat foten.
På honom lät det inte så allvarligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Jag väntade på sonen och då han kom var det första han sa : "ojoj..ajaj.. ont"
Vi tog av honom strumpan och där var den stackars tån.
Alldeles blodig, utan ett endaste litet plåster och strumpan var blodig.
Det var ett ordentligt sår som han fått.
Inte ens då, kan de förstå att han inte är säker i denna lägenhet.
Han fick inte ens ett plåster...

Stackarn sitter där i en ensam lägenhet och har bara två lärare till sällskap.
Han får träffa de andra barnen en gång i veckan på innegympan.
EN GÅNG!!!!!
Men de anser att detta är bra för min son.

Ingen social träning,
ingen utemiljö som är anpassad för honom
och utan andra barn att härma..
ENSAM.

Jag har försökt att få lärarna att förstå,
jag har försökt att få rektorn att förstå,
men det enda de säger är att det är rektorn som bestämmer..
Det är inte mitt beslut.

Nej, det är verkligen inte mitt beslut att socialt isolera en människa.
Nej...
Det skulle jag inte önska min värsta fiende ens.

Det är sånt de sysslade med då de satte alla speciella barn på ett ställe..
De fick växa upp där med starka mediciner..
Men samtidigt är detta värre..
För han är helt ensam.

Hur hittar jag då kraften att gå vidare och fortsätta att kämpa?
Enkelt..
Det är min son.
Mitt kött och blod..
För honom gör jag allt,
för mina barn.

För att han ska ha ett liv där han utmanas och lär sig saker.
För att hans liv ska vara så nära "normalt" som jag bara kan ge honom.
För att jag älskar honom och vill hans bästa!

En sån där känsla...

I morse vaknade jag av sån där känsla..
"allt ordnar sig, inget händer utan orsak" känsla..
Solen steg upp och gjorde hela min värld glittrande och vacker.
Färger som ljusblått och vitt.
Fast kallt, fruktansvärt kallt.
Gick ut med min hund och var klädd som ett barn.
Overall, mössa, halsduk, tjocka vantar och ordentliga skor.
Gick där i min egna värld och såg bara allt detta otroliga runt mig.
Det var nästan så att man kunde höra kristaller slå mot varandra..
Knarret under mina skor och bilar runt mig.
Det var en sån otrolig känsla.
Jag och  min hund.
Jag älskar att bo just här.
Det är kallt och visst har jag många gånger drömt mig bort till en varm strand någonstans.
Där jag kan ligga i en solstol och dricka paraplydrinkar!!
Men detta är mitt hem.
Jag älskar mitt hus och mina barn,
min hund och min mamma.
Vilken otrolig tur att jag har dem.
Jag älskar er så mycket!

Här kommer en bild på min lilla älsklingshund