Ska man orka eller bara strunta i det?????

Kanske skulle jag bara sluta att chatta med killar??
Kanske skulle jag bara lägga av!??
Det går så bra om jag inte nämner vad jag jobbar med...
Så länge jag inte med ett andetag inte säger orden personlig assistent eller autism..
Och nämner jag sedan dessa ord tillsammans med min son...
Jaaa, då lägger de benen på ryggen och drar!
*suck*

Men kanske är det lika bra..
Jag trivs så bra med att bara vara själv.
Sitter på kvällarna och tittar på teve, på sånt som jag saknat under två år.
Umgås med barnen på helgen och vänner.
Sånt som jag inte kunnat göra på samma sätt förr.
Nu är det bara JAG och BARNEN!!

Kanske bäst att det får fortsätta vara det!
Ni som följt mig länge vet att jag försökt förr.
Kanske har jag haft för bråttom.. 
Kanske bäst att bara ta ett steg tillbaka och slappa!

Är det meningen att jag ska hitta någon gör jag garanterat det.
Är det meningen att jag ska vara ensam, gör det garanterat ingenting heller.
Jag är inte desperat!
Tycker bara att det är skrattretande..
Är folk så upptagna av sig själv att de inte kan tänka sig att vara tillsammans med en mamma som har ett handikappat barn.
Vad tror de??
Att jag ska begära att de ska vara pappa till honom???
Nej, tack, det behöver han inte!
Han har MIG!!!

Kramar på er därute!

Att minnas autism

Igår hade jag tillfälle att gå tillbaka i tankarna,
till alla problem jag har haft under årens lopp.
Med förskola som inte ringde då sonen satt och blödde.
Då jag kom hem med en liten kille som hade bajs i hela blöjan.

Hade det varit en "normal" pojke hade han kunnat säga att han ville att jag skulle komma då han satt där och blödde, att han hade kunnat säga att han hade bajsat i blöjan.
Allt som autism är så är det värsta att han inte kan berätta för mig vad som är fel.
När han är sur och lite grinig, kan han inte berätta för mig att han har ont eller att han är trött.
Ibland saknar jag den pojke som han kunde varit.
Den han är utanför bubblan.

En som älskar att leka i snön,
traktorer och motorcyklar är ett stort intresse.
Han älskar Gladiatorerna men även lets dance.
Musik är ett stort intresse, han sjunger hela tiden.

Att minnas Autism..
Det är nog att minnas att han är så här.
Oavsett hans handikapp, detta är som han är meningen att han ska vara.
Oftast kan jag se hur underbar han är med autism.
Hans sällsynta kramar som jag älskar så mycket.
Då han ibland vill sitta nära mig och kramas.
Hans otroliga förmåga att kunna lägga puzzel.

Han är min son och jag älskar honom så mycket.
Han är exakt så som han ska vara.

Livet förändras..

Ibland känns det som om man åker berg och dalbana!
Det går upp, och medan man är på toppen tänker man inte på hur det är där nere på botten...
Sedan går det ner, och man hinner inte tänka på annat än allt man hade på toppen...
När man är längst ner, på den absoluta botten, börjar man att fundera på hur man ska ta sig upp igen.
Så börjar  man sakta stiga uppåt igen.
och allt börjar om.

Minnen är allt man har kvar i slutet av resan.
Man måste hoppas att de lyckliga minnen överväger de dåliga.
Men min erfarenhet är att de dåliga minnena bleknar lika fort som de bra.
Sedan lever man i nuet ett tag för att slippa tänka för mycket och det är den perioden jag är i nu.
Försöker koncentrera mig på det som händer i dag.
Eventuellt tänker jag ett par dagar framåt, men jag vill inte göra för  många hopp.
Jag vill njuta av detta nu.
För även om det inte låter så,
jag är ganska lycklig nu.
Jag börjar hitta tillbaka till det liv som alltid varit mitt.

Barnen, huset och såna vanliga problem.
Vänner och familj.
Jag vet att jag pratar mycket om detta.
Men det är mitt liv.
Och jag är väldigt stolt över det jag har.

Nu är det dags att starta denna dag!
Kramar

Med sikte på våren

Jag känner den.. våren..
den är där i skuggan av kylan.
Jag ser den inte,
den gömmer sig.
Men jag märker att dagarna är längre, ljusare.
Nätterna är mörka av sömnlöshet.

Dagarna andas av kyla och jag märker att de går fortare.
De rusar fram mot våren.

Inom mig,
en känsla av att allt
ordnar sig.
En dag till.
Varje sekund går mot ljuset.
Lugnet sprider en värme inom mig som jag saknat så.

Barnens skratt,
de lugnar mitt inre kaos och jag märker
att kaoset sakta försvinner.
Livet kommer tillbaka till mig.
Allt jag saknat och längtat efter finns här nu.
Barnens skratt.
Vänners röster i telefonen.
Mamma nära.
Våren kommer närmare.

Jag trodde att livet aldrig skulle bli ljust och vackert igen.
Men här är den!
Allt finns samlat här i mitt hus.
Lyckan över att faktiskt ha allt jag har.

Kramar till er där ute!

Mina barn...

Tänk vilka otroliga barn jag har!
De är otroligt vackra och söta.
Trots att de ibland retas med både mig och varandra så är de
otroligt kärleksfulla.
Det största "problem" jag har med min dotter är att hon älskar att läsa.
Hon är lite lat, som alla tonåringar.
Det viktigaste är inte att städa sitt rum..utan att umgås med vänner och familj.
Det är otroligt!
Min son är autistisk men det finns så mycket mer i honom än bara det.
Han ser när någon är ledsen och vill gärna trösta.
Han kramas gärna och har ett otroligt musik intresse.

Ibland behöver man sätta sig ner och verkligen fundera på hur det kunde sett ut.
Jag ser flickor i Emelies ålder som gör uppror mot allt runt dem.
Som skadar sig själva och andra.
Kanske är det föräldrarna eller kanske är det klasskompisar.
Visst är jag medveten om att det är synd om dem.
Jag vet att de går igenom saker som gör det svårt för dem att vara lyckliga.
Men det är såna gånger som jag är så tacksam över att min dotter är som hon är.
Jag älskar dem så mycket och är så tacksam över att jag har dem i mitt liv.

Mina älskade älskade barn!

Fredag

Så har första veckan i skolan gått.
Dottern har blivit förkyld och ska stanna hemma i helgen.
Så det blir en lugn helg, bara mys och försök att bli friska!
Är så glad över att det nya året har kommit.
Ser så fram mot att våren ska börja.
Längtar efter dropp från taken och knoppar som slår ut på träden.
Har ett par dagar gjort upp planer för vad jag ska göra i huset fram till våren kommer.
Det blir målning av olika rum och även en del möbler.
Har tänkt mycket på vad jag vill förändra i huset och jag ser fram mot att börja.
Kommer att sätta ut bilder på hur det ser ut.
Så att ni får se.

I kväll blir det tv mys och i morgon ska vi försöka sova så länge det bara går.
Det är en helg i vilans tecken och jag ska verkligen se till att barnen får sova så mycket de bara kan.
Då kanske de blir friska fortare.

Nu är det dags att återgå till fredags städningen!
Ha en bra helg där ute,
ta hand om varandra och tänk på att ett leende gör mycket för de som ser det!
Kramar

Tankar

Jag har beslutat att avsluta den andra bloggen.
Den med mina tavlor.
Kommer att sätta ut här det jag målar och det känns som en sten fallit från mina axlar.
Att ha den andra hemsidan var en evig påminnelse av T.
Det kändes som ett krav på mig att jag skulle sätta ut bilder där.
Att det sedan var han som gjort den och tog hand om att sätta ut bilder hjälpte inte till heller.
Nu finns den till och med den 15 januari sedan är även den ett minne.
Det är nu jag arbetar för att jag ska må bättre.
Alla medel är tillåtna och jag kämpar för att hitta tillbaka till mig.
Eller till den person jag vill vara.

Och med det vill jag sätta ut den senaste ros tavlan!
Kramisar på er där ute!

Tidig morgon..

Sonen sitter i soffan och vill bara åka iväg till skolan.
Känner glädje över att han trivs så bra på skolan.
Igår flög han ur sängen och det första han sa var "skola".
Det var likadant i dag! *lycka*

Ikväll är det jag och dotter tid.
Vet inte vad vi ska hitta på, men jag tror att det blir lugnt..(så mamma kan städa)
Lite tvättning och sånt hinner jag nog med också.
Jag vet vad jag borde göra.
Jag borde gå ut och skotta bort sånt som ligger fel.
Men det är ju så tråkigt att skotta snö.
Får se vad dagen ger.

Har ett par nätter sovit så otroligt dåligt igen.
Men i natt gick det bättre och jag vaknade nu på morgonen med energi.
Ok, inte så att jag som sonen, flög ur sängen, men jag är inte jättetrött i alla fall!!

Tiden går.
Det blir inte lättare helt plötsligt, men det går åt rätt håll!

Kramar till er där ute!

Tappade tänder och sånt...

Sitter här i tankar.
Min son tappade just en tand.
Svårt att förklara för honom att det är sånt som händer och att det är normalt.
Han förstår ju inte.
Han plockade ut den själv.
Kom med den och sa inget, bara slängde den i handfatet.
Undrar vilka tankar som han har nu.
Han sitter här i mitt knä och har varit ledsen  en liten stund.
Försöker trösta så gott jag kan.

Nu vill han leka igen, sjunger och verkar ha glömt den konstiga känslan han säkert har i munnen.
Jag minns själv hur det kändes,
hur tandköttet var ömt och det blödde lite.
Hur tungan inte kunde sluta röra stället där tanden suttit.

Såg i hans mun att den nya tanden redan har börjat komma upp och den ser fin ut.
Tandläkare är ett kapitel för sig.
Att besöka allt som har med sjukvården att göra kräver lång förberedelse.
Vi övar att öppna munnen, tittar på bilder, ger belöning.
När vi så kommer dit får jag räkna med att springa i korridoren och vara ett steg efter honom.
Oftast brukar det gå ganska fort.

Läkarbesök är ännu värre.
Han är livrädd efter alla besök inom vården där läkare inte varit pedagogiska och försökt förstå.
Där det varit omöjligt att förbereda på grund av att det är akut.


Oftast har sjukvården faktiskt inte varit så rolig att ha att göra med.
Oftast.. men inte varje gång..
Ibland har man möts av änglar som varit förstående och som verkligen försökt att få undersöka och som tagit till sig att han har problem med att "folk" rör honom.
Då har man gått därifrån med ett leende på läpparna.

Andra gånger har man gått därifrån med tårar i rinnande nerför kinderna.
Vanmakt och ilska har man känt och man har tagit sonen till sig och försökt förklara eller distrahera!
Sjukvård.. man vet aldrig hur det kommer att vara nästa gång.

Nu sitter han här brevid mig och äter en smörgås.
Det verkar som det lättar, den konstiga känslan i munnen, om han får äta något.

Vi förbereder för skolstart på tisdag med att återinföra sängtider och nu är det snart dags för honom att sova.

Kramisar