Tappade tänder och sånt...

Sitter här i tankar.
Min son tappade just en tand.
Svårt att förklara för honom att det är sånt som händer och att det är normalt.
Han förstår ju inte.
Han plockade ut den själv.
Kom med den och sa inget, bara slängde den i handfatet.
Undrar vilka tankar som han har nu.
Han sitter här i mitt knä och har varit ledsen  en liten stund.
Försöker trösta så gott jag kan.

Nu vill han leka igen, sjunger och verkar ha glömt den konstiga känslan han säkert har i munnen.
Jag minns själv hur det kändes,
hur tandköttet var ömt och det blödde lite.
Hur tungan inte kunde sluta röra stället där tanden suttit.

Såg i hans mun att den nya tanden redan har börjat komma upp och den ser fin ut.
Tandläkare är ett kapitel för sig.
Att besöka allt som har med sjukvården att göra kräver lång förberedelse.
Vi övar att öppna munnen, tittar på bilder, ger belöning.
När vi så kommer dit får jag räkna med att springa i korridoren och vara ett steg efter honom.
Oftast brukar det gå ganska fort.

Läkarbesök är ännu värre.
Han är livrädd efter alla besök inom vården där läkare inte varit pedagogiska och försökt förstå.
Där det varit omöjligt att förbereda på grund av att det är akut.


Oftast har sjukvården faktiskt inte varit så rolig att ha att göra med.
Oftast.. men inte varje gång..
Ibland har man möts av änglar som varit förstående och som verkligen försökt att få undersöka och som tagit till sig att han har problem med att "folk" rör honom.
Då har man gått därifrån med ett leende på läpparna.

Andra gånger har man gått därifrån med tårar i rinnande nerför kinderna.
Vanmakt och ilska har man känt och man har tagit sonen till sig och försökt förklara eller distrahera!
Sjukvård.. man vet aldrig hur det kommer att vara nästa gång.

Nu sitter han här brevid mig och äter en smörgås.
Det verkar som det lättar, den konstiga känslan i munnen, om han får äta något.

Vi förbereder för skolstart på tisdag med att återinföra sängtider och nu är det snart dags för honom att sova.

Kramisar