Att minnas autism

Igår hade jag tillfälle att gå tillbaka i tankarna,
till alla problem jag har haft under årens lopp.
Med förskola som inte ringde då sonen satt och blödde.
Då jag kom hem med en liten kille som hade bajs i hela blöjan.

Hade det varit en "normal" pojke hade han kunnat säga att han ville att jag skulle komma då han satt där och blödde, att han hade kunnat säga att han hade bajsat i blöjan.
Allt som autism är så är det värsta att han inte kan berätta för mig vad som är fel.
När han är sur och lite grinig, kan han inte berätta för mig att han har ont eller att han är trött.
Ibland saknar jag den pojke som han kunde varit.
Den han är utanför bubblan.

En som älskar att leka i snön,
traktorer och motorcyklar är ett stort intresse.
Han älskar Gladiatorerna men även lets dance.
Musik är ett stort intresse, han sjunger hela tiden.

Att minnas Autism..
Det är nog att minnas att han är så här.
Oavsett hans handikapp, detta är som han är meningen att han ska vara.
Oftast kan jag se hur underbar han är med autism.
Hans sällsynta kramar som jag älskar så mycket.
Då han ibland vill sitta nära mig och kramas.
Hans otroliga förmåga att kunna lägga puzzel.

Han är min son och jag älskar honom så mycket.
Han är exakt så som han ska vara.