Just nu... tankar och funderingar just nu!

Barnen har lov, igen!
De är nog trötta på att vara hemma redan.
Syskonbråk och sånt hör vardagen till.
Men det är skönt att vara hemma och ta det lugnt.
Till veckan har jag en besikting av huset som jag förbereder mig för.
Försöker att fixa till sånt som legat och väntat på mig.
Under tiden lyssnar jag på musik.
Just nu är det Aha.
Tankar som jag inte vill tänka kommer.
Funderingar på T.
IGEN.... JAG VET!!!
Ni behöver inte berätta för mig att jag är tjatig... jag vet att jag är det!
Men  jag finner inte reda i oredan!
Varför säger man på morgonen att man älskar någon om man ändå tänkt tanken på att avsluta?
Varför ger man inga ledtrådar till att något inte känns bra?
Det kom som en blixt från klar himmel.
Han gjorde slut och det var helt otroligt ofattbart!
Men jag försöker att skjuta bort de där tankarna oftast.

I övrigt är jag ganska nöjd med hur mitt liv ser ut.
Jag behöver bara ta hänsyn till barnen.
Förr tog jag hänsyn till honom.
Han fanns i mitt liv mer än man kan tro eftersom det var ett långdistansförhållande.
Jag följde med honom i allt, jag tog med honom i allt.
Jag trodde att vi var lyckliga.
Tydligen var vi inte det!
Nu gör jag mitt.
Funderar ibland på hur livet kommer att se ut sedan.
När barnen flyttat hemifrån och jag kliver in i en annan del av mitt liv.
Hur kommer det då att se ut?
Kommer jag att någonsin kunna släppa in någon innanför dessa murar som jag vet att jag bygger upp?
Vad skulle jag vinna på det?
Det är så mycket säkrare att vara ensam.
Att veta att det är jag och barnen och vara nöjd med det.

Mitt hjärta är för sårbart.
Jag har älskat och gett allt av mig så många gånger.
Jag vill inte gå igenom det igen.
Visst är det underbart att vara förälskad men den smärta som kommer efteråt är för mycket att stå ut med.
Den skär, slår och förstör allt som man gett.
Tilliten är borta och den är inte så lätt att bygga upp igen.
Denna gång tror jag att det tagit extra hårt.
Det har varit hjärtslitande och så många nätter har jag gråtit av smärtan som finns i mitt bröst.
Tomheten har varit överallt.
Kanske på grund av hur mycket av mig själv som jag gav till honom.
Ibland undrar jag över tavlan som jag gav till honom..
Finns den kvar eller, som jag tror, har han slängt den på elden?
Kan inte tänka mig att det spåret av vår kärlek skulle få finnas kvar i hans liv,
då han så tydligt har klippt bort allt annat!

Nu är det dags att fortsätta med fixandet.
Många saker kvar att göra.
Då sonen gått till sängs ikväll ska jag måla en vägg!
Sånt som gör mig GLAD och LYCKLIG!!

Stora kramar till er där ute!

Tavlan jag gav till T.

En helg full av insikter...

I helgen var jag utan barn.
Jag var på en må bra dag och fick massage och träna.
Prata och ha trevligt.
Mina armar och ben känns väldigt ömma i dag.
Så i lördags var jag ut med min syster.
Det var jättetrevligt och jag fick med mig en kille hem.
Jag trodde på honom då han sa till mig att han ville ha en kopp kaffe och sedan skulle åka hem till sitt..
Ack vilket misstag.
Han ville ju naturligtvis ha mera...
Men jag ville inte.
Jag saknar fortfarande.
Han finns fortfarande i mina tankar varje dag..
Då finns det inte plats för något one night stand...

Men jag började tänka.
Om man vet att man älskade så mycket och inte kan glömma..
Varför ska man då försöka och försöka tvinga fram de känslorna för någon annan?
Det är lika bra att jag inser det nu.
Det är ingen ide att jag söker.
Att jag försöker..
Det fanns en som jag älskade mer än jag någonsin älskat.
Det är lika bra att jag är ensam nu.
I alla fall till dess att barnen är vuxna och inte längre behöver mig som de gör nu.

Jag har inte bråttom, jag är inte desperat..
Jag kan vänta.
Men jag vet att den sortens kärlek kommer jag inte att uppleva igen.
Han var så rätt för mig och jag kommer alltid att jämföra alla med honom och då är det ganska kört.

Och om jag nu har insett detta kan jag gå vidare med mitt liv och inte hänga upp mig på det som var..
inte försöka hitta det igen utan gå vidare och ta hand om de relationer som redan finns i mitt liv.
Barnen, vänner och familj.

Jag är inte bitter, inte arg, inte ens ledsen längre.
Jag har inte kommit över honom men jag har kommit över att han inte vill ha mig längre.
Men jag är också stark och vet att jag klarar mig själv utan en man.

Bara några tankar
Kramar till er där ute

Sol ute...

Fortfarande i tankar.
De sköljer över mig hela tiden.
Funderingar över varför och vad man vinner..
Är det en tävling?
Hur mycket orkar man?

Jag tror jag måste lägga allt som har med kärlek på hyllan.
Bara vara i mig själv och hitta tillbaka till den jag var innan.
Vet bara inte hur lång tid det kommer att ta.
Ibland orkar jag inte tänka på honom,
då stänger jag av musiken och lyssnar på barnen istället.
Så mycket under så lång tid handlade om honom.
Han förändrade livet och drog undan mattan då han var klar.

Kanske borde jag ha kommit över detta nu.
Snart 5 månader efter att han försvann.
Men jag har inte kommit längre.
Jag hatar honom inte, önskar jag kunde.
Jag saknar honom, önskar jag inte gjorde det.
Han finns i mina tankar hela tiden, varför kan jag inte sluta?

Därför borde jag lägga allt detta på hyllan.
Lämna den delen av livet till de andra där ute och koncentrera mig på mig och barnen.
Vilket jag gör...på dagarna..
På nätterna är det svårare.
Men jag sover bättre nu än på länge..
Tack vare influensan.

Ha en bra dag därute!

Tankar

Sitter här och funderar..
Har funderat hela natten och hela dagen i dag.
Varför?
Varför lägger man så mycket tid på varandra och skapar ett förtroende?
Varför kämpar man för att det ska funka?
Är man så som människa?
Att man hoppas och tror på att det ska funka?

I mina förhållanden har jag alltid försökt att tro.
Jag har letat inom mig för att kunna fortsätta.
Jag har försökt att sluta höra den där rösten inom mig som berättar för mig att det inte kommer att hålla och bara försökt att lita på den jag är tillsammans med.
Men i slutet så hade den rösten alltid rätt!

Men tänk om jag istället för att försöka döva den rösten lyssnade på den istället!!!
Om jag inte tänker att jag vill att det ska hålla tills jag är gammal... eller tills han är trött på mig..
Om jag istället tänker tills jag är trött på förhållandet?

I förhållandet med T var jag trött på hur förhållandet såg ut redan före han dumpade mig.
Jag sökte i mitt inre efter kraften att fortsätta då jag helst ville ge upp...
Tänk om jag istället för att lyssna på honom och andra män skulle börja lyssna på mig själv?!
Kanske skulle det vara lättare och bättre för mig och mitt stackars hjärta!?

Ska fundera lite till!!
KRAM på er

Tavlor

Fick en förfrågan på Facebook om mina tavlor.
Så jag väljer här att sätta ut några stycken.
Ska försöka bli duktigare på att sätta ut dem både här och på FB.

Självporträtt, sjukdom och annat på S!

I dag har jag och sonen slappat!
Vi har båda drabbats av hans sjukdom och jag kämpar mot sömnen hela tiden!
Men jag har hunnit måla klart det självporträtt som jag påbörjat!

Den här gången känns det mest konstigt att ha målat.
I vanliga fall brukar jag sätta ut allt jag målat på den andra bloggen, den som T. startade.
Men den har jag avslutat!
Det tog mod..
Jag avslutade den för att den hela tiden påminde mig om den kärlek som jag hade med T inte finns mera.
Han svarar inte på sms längre, har TOM blockat mig från det ställe där vi förr smsade.
Han väljer att avsluta sin blogg för att jag gick in och läste det han skrev.
Tydligen var det hemskt av mig att vilja vara vän med honom och det är hemskt att två års förhållande är så lätt för honom att glömma..kanske är jag ovanligt dum eller något..
Men det har gått för lite tid för mig för att jag ska kunna säga att jag kommit över det helt.
Kanske är han glad över att slippa mig,
Kanske hatar han mig nu?
det vet jag inte, inte heller är det viktigt.
Jag vet vad jag fortfarande känner.
Det är inte över för mig bara för att han väljer att klippa bort mig ur hans liv.
Han finns fortfarande i mitt,
allt runt mig påminner om den kärlek jag hade och den vänskap jag trodde att vi hade.
Kärlek är inte enkelt.
Kärlekssorg är definitivt inte enkel.
Jag vet att jag kommer över honom.
Saknaden är inte lika akut som förr.
Men den finns där och jag vet att jag kommer att träffa någon annan någon gång.
Men jag har inte bråttom.
Jag stressar inte.
Jag låter sorgen ta den plats som den måste för att jag ska läka och komma över.

Nu till mitt självporträtt.
Jag började måla detta för ett par dagar sedan.
Det fanns i mitt inre..
Min mamma har ett porträtt av sin mormor i sitt vardagsrum.
Hon har blivit avmålad av en känd målare och där sitter hon för evigt med blommor runt sig.
Jag vet inte om detta porträtt kommer att finnas för alltid efter att jag inte längre finns men jag målade det för att det fanns i mig.
Det behövde komma ut.
Med de blommor jag saknar just nu, runt mig.

Hoppas att ni får en bra helg.
Kramar

Kokat saft och frestande godsaker till sonen!

I dag har jag fixat lite saft att fresta sonen med.
Han är fortsatt sjuk och hostar ännu mera i dag.
Jag har fixat hostmedicin och saker som jag vet att han gillar att äta.
Det blir mycket frukt, godis chips och mat som han gillar.
Allt för att han ska ha lite matlust nu när han är så sjuk.
Febern har inte gått ner.
Det är så synd om honom..
Jag ser på honom att allt han vill är att sova och jag försöker hålla honom vaken
så mycket jag kan, även om det är bra att han sover för att bli bra.

Jag skulle så gärna vilja gå ut och ta en promenad.
Bara runt huset om jag bara fick.
Men i morgon ska jag storstäda och vädra ut.
Han får ligga under täcket på soffan så att jag kan härja!

Det tar på krafterna att vara sjuksköterska så det blir bara ett kort inlägg även i dag.
Hoppas att ni har det bra där ute!
Kramar

Sportlov och sjukdom

Första dagen på barnens sportlov och naturligtvis är sonen sjuk.
Förkylning med snuva, halsont, hosta och feber.
Dottern är hos bästa vännen och ska sova över där.
Det är bra att hon får göra nått skoj när vi andra är sjuka.

Vintern är tillbaka, snö och kallt.
Sådana här dagar inser jag att det är bäst att man mår bäst av att softa omkring i myskläder.
Det är varmt och skönt.

Nu är det dags att hjälpa sjuklingen till sängen.
Natti Natti kramar till er där ute

Lycka i vardagen

En kall dag,
snön ligger djup utanför mitt hus.
Jag sitter här och lyssnar på svensk musik.
Lucas ligger och tittar på slalom på teve.
Han mår inte riktigt bra, hostar och är förkyld.
Emelie städar på övervåningen.
Jag har just avslutat min städning.

Lycka.
Jag har allt jag behöver här runt mig.
Jag saknar ingenting.
Kanske skulle det varit en god efterrätt till maten som står på spisen.
Men jag har glass i källaren så det passar som söndagslyx.

Såren i mitt hjärta är inte läkta.
Men jag är inte orolig.
Jag vet att våren är på väg.
Med den kommer kärleken, det är jag övertygad om.
Vårkänslorna.
Även om jag inte blir tillsammans med någon vet jag att sommaren är på väg.
Lycka.

Så lätt det var att skriva det ordet helt plötsligt.
Jag är medveten om att jag inte är mer lyckad än andra.
Jag vet att det kommer dagar då stormen ruskar om mitt lilla hus.
Men jag vet att det går över.
Solen är på väg till mitt kalla hjärta.
Det hjärta som blev så sårat.
Det som tilläts att bli krossat,
det som läker sakta under snön utanför.

Jag vet att jag kan.
Jag vet att jag inom mig har styrkan att älska.
Jag vet att han finns därute någonstans.
VI ska mötas en dag.
När vet jag inte, men jag väntar med spänning på den
som är menat för mig.

Stora kramar till er därute!