De är nog trötta på att vara hemma redan.
Syskonbråk och sånt hör vardagen till.
Men det är skönt att vara hemma och ta det lugnt.
Till veckan har jag en besikting av huset som jag förbereder mig för.
Försöker att fixa till sånt som legat och väntat på mig.
Under tiden lyssnar jag på musik.
Just nu är det Aha.
Tankar som jag inte vill tänka kommer.
Funderingar på T.
IGEN.... JAG VET!!!
Ni behöver inte berätta för mig att jag är tjatig... jag vet att jag är det!
Men jag finner inte reda i oredan!
Varför säger man på morgonen att man älskar någon om man ändå tänkt tanken på att avsluta?
Varför ger man inga ledtrådar till att något inte känns bra?
Det kom som en blixt från klar himmel.
Han gjorde slut och det var helt otroligt ofattbart!
Men jag försöker att skjuta bort de där tankarna oftast.
I övrigt är jag ganska nöjd med hur mitt liv ser ut.
Jag behöver bara ta hänsyn till barnen.
Förr tog jag hänsyn till honom.
Han fanns i mitt liv mer än man kan tro eftersom det var ett långdistansförhållande.
Jag följde med honom i allt, jag tog med honom i allt.
Jag trodde att vi var lyckliga.
Tydligen var vi inte det!
Nu gör jag mitt.
Funderar ibland på hur livet kommer att se ut sedan.
När barnen flyttat hemifrån och jag kliver in i en annan del av mitt liv.
Hur kommer det då att se ut?
Kommer jag att någonsin kunna släppa in någon innanför dessa murar som jag vet att jag bygger upp?
Vad skulle jag vinna på det?
Det är så mycket säkrare att vara ensam.
Att veta att det är jag och barnen och vara nöjd med det.
Mitt hjärta är för sårbart.
Jag har älskat och gett allt av mig så många gånger.
Jag vill inte gå igenom det igen.
Visst är det underbart att vara förälskad men den smärta som kommer efteråt är för mycket att stå ut med.
Den skär, slår och förstör allt som man gett.
Tilliten är borta och den är inte så lätt att bygga upp igen.
Denna gång tror jag att det tagit extra hårt.
Det har varit hjärtslitande och så många nätter har jag gråtit av smärtan som finns i mitt bröst.
Tomheten har varit överallt.
Kanske på grund av hur mycket av mig själv som jag gav till honom.
Ibland undrar jag över tavlan som jag gav till honom..
Finns den kvar eller, som jag tror, har han slängt den på elden?
Kan inte tänka mig att det spåret av vår kärlek skulle få finnas kvar i hans liv,
då han så tydligt har klippt bort allt annat!
Nu är det dags att fortsätta med fixandet.
Många saker kvar att göra.
Då sonen gått till sängs ikväll ska jag måla en vägg!
Sånt som gör mig GLAD och LYCKLIG!!
Stora kramar till er där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar