Tankar

Sitter här och funderar..
Har funderat hela natten och hela dagen i dag.
Varför?
Varför lägger man så mycket tid på varandra och skapar ett förtroende?
Varför kämpar man för att det ska funka?
Är man så som människa?
Att man hoppas och tror på att det ska funka?

I mina förhållanden har jag alltid försökt att tro.
Jag har letat inom mig för att kunna fortsätta.
Jag har försökt att sluta höra den där rösten inom mig som berättar för mig att det inte kommer att hålla och bara försökt att lita på den jag är tillsammans med.
Men i slutet så hade den rösten alltid rätt!

Men tänk om jag istället för att försöka döva den rösten lyssnade på den istället!!!
Om jag inte tänker att jag vill att det ska hålla tills jag är gammal... eller tills han är trött på mig..
Om jag istället tänker tills jag är trött på förhållandet?

I förhållandet med T var jag trött på hur förhållandet såg ut redan före han dumpade mig.
Jag sökte i mitt inre efter kraften att fortsätta då jag helst ville ge upp...
Tänk om jag istället för att lyssna på honom och andra män skulle börja lyssna på mig själv?!
Kanske skulle det vara lättare och bättre för mig och mitt stackars hjärta!?

Ska fundera lite till!!
KRAM på er