Så har ännu ett år..

Sista dagen på detta år.
Så mycket har hänt både här i Sverige och i stora stora världen.
Kärlekar har hittats och förlorats.
Vänner har kommit och gått.
Livet har varit likadant men ändå olikt.

Ni som följt mig vet att jag alltid vill titta tillbaka och minnas.
Ni vet att jag är en människa som tänker tillbaka och funderar på om det var något jag kunde gjort annorlunda.

Just nu är jag ganska nöjd med mitt liv.
Jag har det jag behöver och vill ha.
Mina barn, min familj, mina vänner och mitt hus.
Det som betyder något för mig och som jag, trots att jag kanske inte säger det ofta nog, värdesätter så otroligt mycket!
Ni ska veta att jag tänker på er så ofta, de som betyder något vet vilka ni är.

Men efter många tankar fram och tillbaka så har jag beslutat att låta denna blogg vara vilande.
Jag kommer inte att skriva i den mer, om det inte skulle vara något speciellt som händer.
Annars kommer jag tillbaka då lusten för att skriva kommer tillbaka.
Just nu känns det bara som ett tvång..
Och helt ärligt..
Så mycket händer inte i mitt liv att jag ska kunna skriva ens en gång i månaden.


Förlåt mina kära följare och läsare.

Jag lämnar er med en önskan om det nya året,
att ni finner det ni letar efter,
värdesätter det ni har och
skrattar mycket tillsammans.
Stora varma kramar

er vän

Linda

Just nu...

Julen står för dörren, andra advent har kommit och gått.
Jag har inte fixat så mycket än, bara bytt gardiner och fixat lite julgodis.

Mycket händer, samtidigt som egentligen händer inget alls.
Var till läkaren för ett par månader sedan och fick veta det jag egentligen redan visste...

I min släkt finns en sjukdom som är ärftlig.
Den heter EDS, Ehlers-Danlos Syndrom.
Det innebär att bindväven är påverkad. (enkelt sagt i alla fall, det är så mycket mera som jag ännu inte har koll på)
Man kan vara överrörlig och det leder till att man har smärta i kroppen.

Jag fick veta av läkaren, som är en smärtläkare, att jag har denna sjukdom eller syndrom som det heter.
Och ja, jag har ont i kroppen.
Har haft väldiga besvär med ett knä under ca 20 år och inte förrän nu har jag alltså fått veta varför jag haft ont.

Egentligen ändras inte mitt liv speciellt mycket i och med denna diagnos.
Jag har min familj och mitt hus som behöver mig.
Men jag försöker tänka på hur jag gör saker, hur jag står och går för att inte hamna i ytterlägen som  gör att jag får ont.
Det hjälper lite men jag har fortfarande ont varje dag och helst på nätterna.
Kanske mest med för att det är kallt och vinter ute.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket.
Visst det är jättebra att jag vet varför och det var enda anledningen till att jag ville ha en diagnos på min smärta.. för att veta varför jag har ont.
Men jag vill inte sjunka ner i tyck-synd-om-mig känslor.
Jag vill fortsätta mitt liv som det varit så här långt.
Kanske bara lite bättre..
Har börjat lite träning för att hjälpa kroppen kämpa mot smärtan.
Det går långsamt och det känns bra så det hjälper nog..

Annars är livet som det alltid varit.
Ser mycket serier nu och virkar som aldrig förr.
Har ett tag funderat på att ta upp penseln igen men det kommer inte längre än så.. Tror fortfarande att den tiden i mitt liv är över.. som så mycket annat som är förbi.

Ta hand om er därute och var rädda om er.
Tänk på att livet är ett andetag och ett ögonblick i evigheten.

Kramar

Vad händer i världen?

Krig, terror och våldsbrott..
det är vad nyheterna visar varje dag.

Våld mot alla, gammal eller ung...
Barn eller föräldrar.

Vad händer i världen?

Alla människor har familj.. vänner och betydelsefulla människor.
Betydelsefulla för mig...
Jag kan inte förstå hur någon kan utföra våld mot en annan människa!
Hur kan människan vara så ondskefull?

Jag bryr mig inte om din religion, vad du röstar på eller vilken mat du gillar.
Jag bryr mig bara om att du är vänlig och respektfull mot mig och de jag håller kär.
Hur kan människor glömma att alla har vi varit barn?
Vi har alla lekt i skogen och sett de magiska saker runt oss.
Hur kan vi glömma det?

När jag var liten lekte jag med alla barn i mitt bostadsområde.
Jag minns att en hade mörkt hår, en var väldigt väldigt ljus och en hade så söta fräknar.
Vi lekte kurragömma och hoppade rep.
Vi ritade hopphagar på vägen och pratade rövarspråk.

När glömde vi bort att vi var barn och blev vuxna?
När glömde vi bort att vi alla har skrapat benen och letat nyckelpigor?
När bästa kompisarna hade olika sätt att tro och äta men det var bara spännande att upptäcka nya smaker!

När glömde vi bort att alla är människor?

Världen har blivit en kall och hård värld och jag är orolig för våra barn som ska växa upp i detta!
Jag förstår inte hur någon kan hata så mycket...bara för att du har en annan tro, en annan färg på ditt skinn eller en annat sätt att se världen behöver inte betyda att du är så annorlunda mot vad jag är.
Vi ser exakt likadana ut på insidan.
På insidan kan ingen se vad du tror på..
Blodet är rött.

Vi är alla bara människor och så unika och fantastiska varelser.

Var rädda om er därute.
Var snälla mot varandra.
Vi behöver varandra!

kramar

Varje sång om kärlek..

Musik har alltid varit så extremt viktigt i mitt liv.
Som tonåring gömde jag mig bakom mina hörlurar och musik för att slippa höra vad de andra ungarna sa till och om mig.

När dottern skulle födas gjorde jag ett blandband som jag fortfarande har kvar.
Med musik som både skulle peppa igång mig och som skulle ge mig lugn.

Sitter här i natten och funderar på detta medan jag inser att denna dag händer något väldigt stort.
Ja, inte för mig utan för T.
Han ska gifta sig i dag!
Jag undrar vad för sorts musik de ska spela?

Jag önskar att jag kunde berätta för honom att jag inte längre är arg på honom.
Att jag önskar honom allt gott i livet och i kärleken.
Men liksom Adele sjunger är det inte över för mig.

Jag vet att jag aldrig kommer att hitta en man som han och det gör mig inte så mycket heller.
Jag vill inte längre nöja mig med vad jag kan få..
Det blir som att ta resterna av någons smörgås bord och inbilla sig att det är bra nog.
Det vill jag inte göra.

Jag tror på människan och hennes förmåga att resa sig igen.
Att alla förtjänar lycka och kärlek.
Men inte alla människor är menade att ha kärlek på det sättet och jag har, efter allt som hänt senaste halvåret insett att jag är en av dem som hellre ska vara ensam.
Egentligen är det samhället som försöker tvinga på oss bilden av det perfekta förhållandet och den perfekta mannen eller kvinna om du känner för det.

Ingen ska vara ensam,  det finns någon för alla.. och så vidare..
Jaaa, jag har hört dem alla..
Senast fick jag höra att jag är ensam och då MÅSTE jag ha en man....?
Sedan om jag själv ville vara ensam hade ingen som helst betydelse.

Men saken är den..
Jag vill vara ensam.
Jag vill sitta i min soffa med min virkning och titta på dr Who eller Supernatural.
Jag vill kunna flörta obehindrat med vem som helst utan att det ska bli sura miner och otrevliga bråk.
För ärligt talat..
BRÅK.. det orkar jag faktiskt inte med.
Att hela tiden behöva förklara sig och berätta hur jag känner eller vad jag tänker..
SUCK!!!!!!
Ibland känns det som om det är jag som är mannen och mannen är kvinnan.
Det har varit mycket gnäll och bråk här...

Jag har så mycket planerat som jag ska göra.
Jag vill åka till Stockholm till M & K och hälsa på dem.
Jag vill lära mig tyska och åka till Tyskland.
Jag vill omge mig med böcker och vänner..
Sitta på ett cafe och läsa en bok och bara vara så där kultiverad och ensam som man såg i gamla filmer..
Bara för att jag själv vill.

Jag vill inte träffa hans familj och barn och vänner och försöka få dem att gilla mig,
Jag vill inte oroa mig för vilka kläder som är passande..
Jag vill inte anpassa mig till någon annan än mig själv, mina barn, min familj och vänner.

Jag vill att resten av mitt liv ska få bli som JAG vill att det ska bli.
Inte som någon annan tycker utan som jag vill.
Jag vill kunna planera mina semestrar och göra det som faller mig in.

Men för att återgå till det stundande bröllopet!
Om du läser detta och det hoppas jag att du gör.
Jag önskar dig allt gott i livet, att din stig är fylld med vackra rosor och underbar musik.
Att kärleken lyfter er dit ni hör hemma och att Gud välsignar varje steg ni tar.
Stora lyckoönskningar till er båda!

Och alla andra därute,
ta hand om er.
Var lyckliga i detta nu och försök att inte drömma för stora drömmar.
Om en vas krossas blir det massa att städa, tänk då om det vore ett helt glashus du skulle städa upp.
Kramar på er mina kära vänner.

Till de män jag älskat

Jag har haft den stora förmånen att älska fyra otroliga män i mitt liv.
Två gav mig de mest otroliga gåvor en kvinna kan få, mina barn.

De andra två var min första och sista.
Önskar att jag kunde berätta för dem hur de påverkat mitt liv.
Den första var en sån otroligt snäll människa. Hans otroliga värme och godhet gav mig så mycket.

Den sista var en poet. Han såg världen i musik och gav mig en tro att jag var värd något trots min ålder och egenheter.
Han lät mig upptäcka ett nytt land och ett nytt sätt att se världen på.

Jag har älskat fyra otroliga män och de finns fortfarande kvar i mitt hjärta.
Jag älskar dem fortfarande på sätt och vis.
Inte passionerat utan så att jag önskar dem allt gott i livet.
De förtjänar allt gott.
Om jag kunde skulle jag säga det till dem.

Kärlek är att kunna gå vidare men ändå önska dem allt gott.

Stora kramar till dessa fyra och till er därute som vet att kärlek är evig..även om föremålen ändras!

Livet..

Sitter på en stol i min trädgård..
Grillar för första gången i år.
Tänker som vanligt en massa.

Här insett att livet alltid går vidare.
Som gräset och blommorna..
Allt kommer tillbaka.
Så.. vad om jag inte hinner hittar en man..?
Ingenting är så viktigt.

Jag värdesätter andra saker just nu.
Att min son ska bli frisk.
Min dotter som tar studenten.

Gräset i min trädgård växer..
Livet går vidare..
Himlen är blå. 

Att hitta en man som är värd att vara del av mitt liv får ta tid.
Han finns där ute och jag vet att vi är på väg mot varandra.
Men vi är inte redo för varandra än.
Jag längtar efter honom men jag vet att han kommer.

Kärlek är att ta hand om varandra.
Att möta svårigheter och glädje tillsammans.
Inget berg är för stort, inget hav för djupt.
Kärleken  vinner över allt.. 

Kram på er.

Tankar i trädgården

Solen skiner, äntligen.
Sonen leker i trädgården och jag krattar.
Det är en sån syssla som är bra..man hinner tänka så mycket.

Tänker på det här med att dejta.
Många gånger kan man förlora hoppet.
Ibland tänker jag att det bästa nog är att förstå att jag är bäst själv.

Men jag vet vad jag vill ha.
En man som jag kan vara mig själv med.
En händig man som hjälper mig i trädgården.
Vi skrattar och hjälps åt.
Han förstår och jag förstår.
En jag kan visa mig svag inför, men även den styrka som är jag.
Efter vi jobbat hårt sitter vi och pratar om allt och ingenting.
Jag behöver en man som redan är hel, som vet vad han är och vad han behöver.
För jag är hel.
Jag vet vad och vem jag är.
Jag vet mina fel och brister, mina styrkor och egenskaper.
Jag har lärt mig att älska mig själv och accepterar mig.
Det vill jag att han med gör.

Många har sagt till mig att jag är fel.. att mina brister gör mig hård och kall.
Men det är fel.
Jag är inte kall, jag är försiktig.
Det är en egenskap jag värdesätter.
Man behöver inte rusa på, det kan ofta gå till överstyr och skapa mer problem än man ville ha från början.

Det enkla är oftast det rätta.
Jag ska lära mig att lita mer på min magkänsla,  den har aldrig haft fel så här långt.
Den berättar för mig hur saker och ting i verkligheten är.
Känns det för bra för att vara sant är det oftast inte sant.

Nu ska jag fixa lite kaffe och fika.
Solen fortsätter att skina och sonen leker vidare!

Hoppas ni har en underbar helg
Kram

Försvunna ord..

Jag söker en anledning i allt men hittar ingen.
Ingen annan än att jag ska vidare framåt hela tiden.

Vad finns kvar därute för mig att lära mig?
Så många lärdomar trots min ålder.
Men det är väl först då man tror sig vara lärd man inser att man har en hel värld kvar att lära sig om.

Livet är inte enkelt.
Men glädjen i mitt liv är det.

Trots allt..
Jag vet att det finns någon därute som vill lära sig allt om mig och som jag kan lita på i alla lägen.
Jag vet att jag är värd kärlek och även om den inte kommer nu eller i morgon..
Vet jag att han finns där ute.

Jag tänker aldrig tillåta annat än ren lycka.
Allt annat är inte värt det.

Jag vet att många i min situation hade lagt sig ner och dragit filten över skallen.
Men det har jag gjort så länge.
Detta har lärt mig så många saker.

Jag såg mig själv utifrån och insåg.
Att T. inte är med mig är för att han ansåg att han var värd något bättre.
Det är så.
Jag kan för första gången på väldigt länge säga att jag helt och fullt önskar honom all lycka i livet.
Han tog hand om sig själv och valde att inte nöja sig med hur "vårt" liv såg ut.
Det är det jag måste göra.
Ta hand om mig själv, inte glömma bort hur ensamheten känns, inte glömma bort att aldrig bli självupptagen, att alltid komma ihåg att för att hitta kärlek måste man först älska sig själv.

Det gör jag.
Jag vill bara ha det som är bäst.
Jag vill leva ett lyckligt liv och det är vad jag tänker göra!

Jag vet att jag klarar mig själv, så hittar jag inte rätt kommer jag att vara själv.
Jag tänker inte låta något hindra min lycka!

Kram på er där ute.

Carpe diem

Efter en omtumlande helg vaknar jag utvilad till en snöfylld värld.
Ja, snö i maj...
På något sätt känns det, trots allt, passande med snö nu.
Allt är rent och vitt.
Det töar nu. 
Efter detta kommer min värld att vara ren.

Jag är faktiskt lyckligt lottad. 
Jag har vänner och familj som bryr sig om mig.
Som skyddar mig.
De är de vackraste änglar jag sett och jag älskar dem så ofantligt mycket.

Sitter i mitt kök och lyssnar på musik. 
Sonen leker och jag fixar mat.
Allt är som det ska vara och livet går vidare.

Ta hand om er därute och var rädda om er.
Krama dem ni älskar lite extra och var glada åt det ni har.

Kramar

Om hemska saker...

Fredagen den 7 april.
En dag i vårt land som är sorg och mörker.

Världen kommer aldrig bli den samma igen..
Men vi har också lärt oss att kärlek är det som vinner i längden.

Med hjälp av värme och kärlek kan inget mörker nå oss.
Man kan inte bekämpa mörker med mörker, utan måste tända lampan.

Det känns så fattigt att skriva dessa meningar.
En flicka,
En mamma,
En son
En mogen kvinna.

Fyra människor.
De hade vänner, familj och livet framför sig.
Vem vet vad dessa fyra hade kunnat göra.
Vilka bedrifter de redan gjort.
Ingen vet.
Kanske hade den unga flickan ett botemedel mot cancer i sitt framtida jag.
Kanske skulle den lite äldre kvinnan berätta något som ändrade framtiden för någon.
Sonen hade kanske den nya metoden för bilar att ta sig fram inom sig.
Mamman hade erfarenhet att dela med sina barn.

Ingen vet vad varje förlorat liv hade kunnat göra för vår planet.
Varje krig, varje terrorattack tar någon som skulle kunnat rädda en hel värld från svält, klimatfrågor eller sjukdom.

Sorgen inom mig är enorm.
Inte bara för att detta hänt här i vårt trygga land, utan för att det händer hela tiden på vår planet.
Hur kan detta hända.
Varför är människor så hemska?
Samtidigt finns det hopp.
Det vet jag.
Det såg jag på teve då de höll en kärleksmanifestation i Stockholm.
Alla dessa människor samlades och det var inte enbart av sorg, det var av kärlek med.

Men livet går vidare.
Trots att dessa inte fick göra det så måste livet gå vidare.
VI som är kvar måste bekämpa orättvisa, terrorism och krig.
VI som är kvar måste kämpa för allt som är gott och sant och för vår kärlek.
Det är VI skyldiga dem som inte längre finns här med oss.

SÅ vila i frid, ni vackra människor,
vila i frid,

Chris
Maïlys
Lena
Ebba

Må ljuset och kärleken nå era anhöriga och ge dem en gnutta frid.
Mina tankar är med er !

Kramar

Och till dem som fortfarande vårdas på sjukhus
Må era sår läka och med kärlekens värme även dem i era hjärtan.

Kramar

Tack till mina läsare och följare.
Stora kramar till er alla.

Att leva i kyla..

Jag bor i norrland..
Jag borde vara van vid kylan.
Men i helgen har det snöat hela tiden.
Det är kallt och jag är så trött på snön..

Varje år är det likadant.
Jag tror att det är vår i luften,
att snart är den här med sina glada fåglar, knoppande träd, smältande snö och små blommor.
Men sedan kommer bakslaget och Kung Bore visar sig igen.

Egentligen är det som mitt kärleksliv.
Jag tror den har kommit tillbaka..
Med sin tillit och pirr i magen..
Med spänning och intresse..
Sedan visar sig Kung Bore och allt förvandlas till kyla.

Ibland undrar jag varför jag ens försöker..
Vem ska kunna smälta någon som har is runt sitt hjärta?
Det är ingen mur av tegelstenar.. det är en mur av isblock värdiga muren i Game of Trones...
Den som lyckas riva den måste vara en riddare av oanade krafter och styrka.
För jag skyddar mig bakom den muren och det är omöjligt att släppa taget om den.

Intalar mig att jag har det bra här bakom min mur.
Att jag har min familj, mina vänner, mitt hus och min virkning..
Men räcker det verkligen?
Barnen växer och snart nog blir jag helt ensam här.
Vad ska jag då göra?

Ska jag sitta här med min virkning och tänka.. joo men jag har ju allt jag behöver?
Och det är inte så att jag är otacksam över vad jag har... nejdå...
bara en undran om det inte finns mera därute..

I kväll när jag gick ut så droppade det från taket.
Dimman låg runt husen och månen lös ner, blek och trött..
Snart är den nog här ändå..
Jag vet att våren är på väg.

Om kärlek kommer till mig är svårt att veta..
Det visar sig nog ändå i slutändan.

Så är denna dag slut..
Hoppas att ni sover gott därute..
Och om ni har någon bredvid er som ni älskar och som älskar er..
Ge den en kram.. även om den sover.
Bara för att ni kan.
Kramar från ett kylslaget Norrland

Mot ljusare tider..

Ja i alla fall inbillar jag mig att solen lyser starkare och att vinden känns varmare.
Men jag ser ju att det inte är alls.
Jag längtar till sommaren nu.

Ja, jag vet..
Det är bara februari och det är länge kvar innan sommaren kommer till norra Sverige.
Men jag önskar mig lite sol och värme.
Hade jag kunnat hade jag åkt iväg nu.

Bara lämnat huset och åkt till värme och bad.
Det skulle vara lycka.
Ligga vid en pool och äta goda middagar.
Just nu skulle det vara så lyxigt!

Men jag får försöka ha kvar den känslan i kroppen så kanske det känns varmare ändå.

Annars rullar livet på.
Jag målar lite, ytterst lite, men virkar och stickar mer.
Det är som om jag bara kan vara besatt av en sak i taget.
Då när jag målade som mest såg jag allt i färger, kunde stå i affären och fundera på hur man bäst blandade till den färgen.
I dag handlar det mesta om vilka garner som passar till vilka saker och vad jag skulle kunna lära mig.

Kanske kommer den tillbaka, det hoppas jag.

Sonens skola funkar faktiskt riktigt bra.
Just nu tränar vi PECS som sjutton och det funkar ibland.
Ibland tittar han på mig med tonåringens blick.
Som att säga till mig att nu är du faktiskt löjlig mamma.
Och det är väl ok.. Han ska ju faktiskt tycka att jag är löjlig.

Dottern har det med bra. Hon ska gå modell för brudklänningar igen och jag är stolt.
Tyvärr kan jag inte vara med denna gång heller men det är ändå helt sanslöst hur stolt jag är.
Hon är ju så otroligt vacker och smart min dotter.
Ja vackra är de båda två!


Då har jag gjort en liten uppdatering och kanske kommer jag tillbaka lite fortare nu, men jag lovar absolut ingenting eftersom jag har lärt mig att livet har en bergochdalbana inbyggt!

Kramar på er
Ta det lugnt på vägarna i morgon och
sov så gott