På vandring i natten..

Jag vandrar i drömlöshetens land.
Allt runt mig är mörkt.
Trädens grenar är kala och marken under mina fötter knastrar av frost.
Enda ljuset jag ser är den kalla månens.
Stjärnorna verkar avlägsna.
Inget norrsken lyser upp min väg.

Jag saknar ljuset.
Jag saknar fåglarnas kvitter och
morgonrodnaden på himlen.
Detta land är tomt på känslor och
ensligt.
Ingen finns runt omkring.
Barnen sover djupt i sina sängar.

Jag vandrar i drömlöshetens land.
Lycka och glädje hör dagen till.
Inom mig känns hjärtat ömt och sårbart.
Taggen som sitter där är stor och elak.

Jag virrar omkring i drömlöshetens land.
Hittar inte ur denna labyrint.
Jag vänder om för att hitta en vägg till.
Hur jag än försöker är stigen full av hinder.
Jag behöver kartan nu.

Kartan tillbaka till solens lycka.
Den går genom mörka skogar och osynliga stigar.
Jag söker med händer,
mina ögon stirrar blint framför mig.
Jag vet att den finns där..
Stigen tillbaka.
Och allt jag vill är att hitta den igen.

En vandring genom dessa snår,
jag vet att jag måste igenom den.
Annars hittar jag aldrig tillbaka till den andra sidan.
Där solen lyser.
Vägen tillbaka är lång och snårig.
Men inget annat har någonsin verkat så fyllt av lycka.
Kommer jag bara igenom dessa nätter fyllda av mörker,
vet jag att jag kommer att uppskatta dagens ljus.

Saknad.

Att inte kunna sova...

Varje kväll går jag och lägger mig.
Jag ligger i sängen och läser en stund.
Leker med mobilen.
Känner tröttheten komma och släcker lampan.
MEN!!
Då kommer alla tankar.
Allt som jag inte hinner tänka på under dagen kommer då.
Ligger där i mörkret och funderar.
Sedan är jag pigg igen.
Och jag tänder lampan och läser en stund.
Försöker hitta tillbaka till tröttheten.
Men det är omöjligt.
Har testat att göra allt som man säger att man blir trött av.
Dricker varm mjölk.
Räknar får, det funkar absolut inte.
Försöker göra avslappningsövningar.
Slappnar av i hela kroppen men det går inte.
Jag vet inte längre vad jag ska hitta på att göra.

Konstigt nog är jag inte speciellt trött på dagarna heller.
Bara denna eviga huvudvärk.

Jag vet att jag borde försöka hitta något annat att sysselsätta min hjärna med.
Jag vet att jag borde hitta något annat att lägga energin på.
Men det känns ganska omöjligt.
Vet inte.

Kärlek.....

Man älskar..
Hur kan man sluta älska bara för att någon säger att det är slut?
Hur ska jag få bort dessa känslor i mig?
Funderar fram och tillbaka..
Säger till mig själv och alla som vill lyssna..
NU ska jag ta mig i kragen.. gå vidare.. kämpa...
Men i slutändan sitter jag här...
Och älskar fortfarande.

I dag har det gått en månad.
Saknaden är inte lika akut.. men den finns fortfarande där under ytan.
Det kan komma över mig när jag hör en viss melodi..eller när jag ser något..
Men den är där fortfarande.

Hur kan det vara meningen att jag bara ska sluta älska?
Hur ska jag göra det?
Tänk om någon hade några svar.
Jag vet alla svar från T. men de hjälper inte..
Jag älskar honom fortfarande.
"right here waiting for you..."
Richard Marx sång från så länge sedan..
Stämmer så bra.
Spelar ingen roll hur mitt hjärta brister och hur mycket saknad  jag känner..
Jag älskar dig fortfarande.

Men jag försöker varje dag att gå vidare.
Jag kanske lyckas en dag.. men just i dag känns det inte så.
Att måla funkar inte..
Det påminner mig bara om dig.
Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på allt detta och le.
Men i dag är det bara tårar och smärta.
Jag trodde på allt du sa.

Kärlek..
Ett underbart ord när allt funkar men fruktansvärt då det tar slut.
Jag och min mamma har funderat på denna släkt som vi tillhör..
Vi har ofta pratat om starka ensamma kvinnor.
Är det vår lott?
Är det en förbannelse?
Styrka..?

Nu ska jag ta tag i denna dag..
KRAM på er därute!

Funderingar i natten..

Sitter här och tänker.
I större delen av mitt vuxna liv har jag blivit dumpad av män.
Olika sorter, olika människor.
Jag har alltid trott på vad de sagt till mig, litat på att de är lika ärliga som jag är mot dem.
Jag har valt att älska om och om igen för att jag funnit kärlek om och om igen.

Efter varje gång jag blivit ensam har jag funderat så här.
Jag har funderat på varför jag bli ensam..
På varför jag ska lita på män..
På hur jag ska orka gå vidare... Men den här gången är faktiskt värre än förr.

Jag har litat, förlitat och verkligen öppnat mig.
Jag vet att jag kommer upp igen.. det gör jag alltid..
Men det är helt klart så otroligt svårt denna gång.

Smärtan sitter i mig som en tagg och jag vet inte vad jag ska göra för att slippa ha den där.

Jag försöker förstå.
Försöker hitta orsaken till varför.
Men jag vet inte.
Är det mitt ärliga sätt?
Mitt humör??
Eller är jag bara ingen man stannar hos??

Detta är inte menat som ett sorgset inlägg där jag sitter och tycker synd om mig själv,
för även om det låter så...
Det gör jag inte.

Jag bara undrar!

Så ofta jag har hört för evigt.
De säger att de älskar mig för evigt.
De ska stanna för evigt.
Konstigt...
Jag måste nog lära mig att för evigt inte är för resten av våra liv..
Det är tills känslorna för mig är borta.

BITTERT???
Ja kanske lite.
Men det bjuder jag på så här i sena natten med massor av funderingar som jag inte vet hur jag ska tackla.
Tankar jag inte vill tänka och som jag helst vill glömma.

Bara jag som undrar.

För evigt....?

Så många gånger hör man de orden..
FÖR EVIGT!
Någon älskar dig, FÖR EVIGT!
Vi ska vara lyckliga, FÖR EVIGT!
Vi ska vara vänner, FÖR EVIGT!

Hmm, FÖR EVIGT...
Verkar som de orden är mer använda än JAG ÄLSKAR DIG.
Jag älskar dig FÖR EVIGT!
Kanske bättre att säga..
Jag älskar dig, NU!

För evigt är oftast ett par år.
Sedan glöms de orden bort och det verkar som de aldrig blivit uttalande.

Tittar på teve och upptäcker att de används även där.
Kärlekspar tittar djupt in i varandras ögon och säger.. FÖR EVIGT!
BLÄÄÄÄ!!!!
Vilket skitsnack!

Sitter och funderar...

på livet...
På hur mycket som ändras utan att man har något att säga till om.
Jag trodde att min framtid var med T.
Men för ett par år sedan trodde jag att min framtid var med M.
Nu har jag ingen förutom barnen att dela min framtid med.
Och det är väl det enda som är riktigt säkert.
Att de sen flyttar hemifrån är sånt man vet men inte vill tänka på.

I dag är en ganska bra dag.
Har inte gråtit sedan igår så jag känner mig pigg och utvilad.
Tårarna kommer alltid på kvällarna.
Då jag saknar som mest.
Men tankarna på T finns där hela tiden.
Allt som vi planerat men som nu inte kommer att hända.
Men å andra sidan..
Vem vet vad framtiden har att ge?
Allt kan ändras genom en ny tanke eller en ny erfarenhet.

Jag vet bara att jag måste tillbaka till Irland i framtiden.
Att det är ett land jag fullkomligt förlorat mig i är ingen hemlighet.
Även om jag inte åker för att träffa den jag älskar..och nog kommer att älska för resten av mitt liv, gör inget.
Tillbaka till de vackra stränderna där vi var så lyckliga.
Det vill jag..i framtiden.

Helgen blir nog lugn.
Får se vilket väder det kommer att bli.
Det är bara jag och sonen hemma så vi hinner nog fixa både ute och inne.

Ha en underbar helg alla därute.
Torka tårarna som kan komma och gläds över det ni har.
Kram

Smärtan...

Fortfarande lever jag med denna smärta.
Jag tvingar mig igenom dagarna och försöker vara normal.
Måste äta.
Måste försöka sova.
Men det är svårt då smärtan tvingar upp tårarna  i mina ögon.
Då halsen värker av gråt.

Men i dag målade jag en tavla.
Den kommer att finnas på den andra hemsidan snart.
När jag började kände jag bara sorg.
Sedan började den ta form, den började bli klar och jag kände ett lugn jag inte känt på väldigt länge.
När jag sedan tittade på den såg jag att den inte bara var sorg utan också glädjen över
att jag fått ha T. i  mitt liv, även om det blev kortare än vad jag trodde.

Jag är övertygad över att jag kommer att falla ner igen,
gråta och må skit.
Men det finns, som en underbar vän sa, bara en väg och det är framåt.

Jag trodde under tiden som vi var tillsammans att den lyckan jag kände då skulle vara nog om det tog slut.
Jag sa ofta att "vad som än händer, har jag varit lycklig"
Men det är inte så längre.
Kanske kommer jag att kunna se tillbaka och bara komma ihåg hur otroligt lycklig jag var och le och du vet, lite vemodigt känna att wow att jag fick uppleva detta.
Men just nu är det sorgen som är störst.
Och jag har låtit den vara det.
Den kommer att vara det ett tag till..
Men jag känner att jag måste komma igång med att må bättre.
Jag måste äta trots att jag inte alls känner någon matlust och jag måste sova även om det är svårt.
Jag ska börja denna vecka då ungarna går tillbaka till skolan att fylla dagarna med annat än den djupa sorg jag känner nu.

Motion är ett steg och jag vet att det kommer att göra så att jag både får matlust och blir trött på kvällarna.
Det är nog lösningen på väldigt mycket just nu.
Som ensamstående husägare finns det mer än en sak att syssla med så jag har olika projekt på gång som bara väntar på att jag ska sätta fart.

Tack för att ni läser.
Hoppas att ni har det bra där ute.
Kramar

Kämpar...

Kväver gråten i min hals.
Väntar på sömnens tröst.
Saknad, Saknad, SAKNAD.
Skriker mitt inre högt men över mina läppar kommer inget ljud.
Kämpar mot gråten,
väntar på sömnens tröst.

Jag vandrar på en frostklädd stig.
Kylan glittrar i marken och träden.
Månens sken över mitt huvud glittrar kallt.
Ett sprakande norrsken lyser i grönt.
Allt runt mig är kyla och väntan på snön.

Jag slungas tillbaka i minnet av en annan kall kväll.
Steg som ekar och norrskenets förhäxande sken.
Jag minns värmen från din hand,
skrattet som ekade över tomma gator.
Jag minns att trots kylan kände jag mig varm.
Det var den första natten. 
Jag minns allt.

Men i kylan runt mig nu finns ingen värmande hand.
Jag kämpar mot sorgen att ännu en gång stå ensam i en kall natt.
Denna gång är utan att tro.
Det kommer ingen ny resa till den evigt gröna ön.
Inget skrattande som jagar bort kylan.

Längre bort hör jag stegen som ekande tystnar,
medan jag vänder hemåt till den värmande trygghet som bara en familj
kan ge mig.
Ett hus fylld med barnens skratt.

Jag tittar upp på det vackra norrskenet.
I ljuset av det ser jag oss på väg till den framtid
där jag aldrig är utan dig.
Endast i norrskenets sprakande sken
vandrar vi lyckliga tillsammans.

Känslan av styrka

Varje gång jag tänker att jag inte längre orkar,
hittar jag någon smula av styrka kvar där inne.
Jag tar mig upp,
tittar mig omkring och upptäcker att det finns massor att glädjas över.

Jag vet att  mina barn är en given källa till styrka.
De är borta på annat i kväll.
Jag vet att  min familj stöttar och jag vet att de finns där.
Mina underbara vänner som står ut med att jag frågar, pratar och undrar.

Ikväll har jag tittat på dimman därutanför mitt fönster.
Jag har glömt bort att se mig omkring efter saker som är vackra.
Men dimman därute påminner mig om att allt det vackra finns kvar där ute.
Med hjälp av det vackra,
med mina barn, min familj och mina vänner kommer jag tillbaka.

Tid...

Tid,
Alltid något man inte vill att den ska vara.
När man längtar efter något går den långsamt.
När man upplever något går den fort.

För en vecka sedan tog kärleken slut.
En vecka.
Massa tid.
Tid som gått så långsamt.
Jag har gråtit, skrattat och tagit mig över en dag till.

Men ikväll sitter jag här och funderar på tiden.
Om två år är min yngsta son 12 år.
Min dotter är 16 år.
Jag är 39 år.

För två år sedan träffade jag T.
Vi spenderade så mycket tid tillsammans.
Datorn var med i allt som hände,
mobilen fylls snabbt med bilder och sms.
Jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma.
Jag var lycklig.

Jag vet inte om det var tiden som förstörde allt.
Jag vet bara att jag måste upp.
Känns som om jag varit för länge under ytan,
Jag har hållit andan så länge.
Jag har tänkt att om jag slappnar av...då kanske jag inte får ha honom här längre.
Kanske var det vad som hände??
Jag vet bara att tiden förändras!

Jag hoppas att den snart börjar gå fortare.
Att jag hittar ett nytt sätt att vara.

Jag kommer aldrig att glömma.
Min mamma säger alltid..
"tiden läker alla sår"
Jag tror att hon har rätt.
Med hjälp av tiden kommer jag att bara minnas lyckan och solskenet,
jag kommer att glömma dessa dagar av sorg.
Kärlekssorg.
Jaa, det tror jag väl aldrig att jag gör..
Men de kommer i alla fall att blekna av och inte längre göra lika ont.

Kramar till er där ute.